cjhakansson

Idag vaknade jag av en rejäl duns från hallen. Nya Eskapix, nummer 3 av volym 2, hade landat som ett ton antimateria på golvet där det borde ha legat en dörrmatta. Innan jag kom på att jag aldrig ägt någon fick jag nästan för mig att det nya numret helt enkelt ätit upp den. När jag rev upp kuvertet från högkvarteret i Kalmar, var det bara att konstatera att Eskapix chefsgalning, Henrik Holmström, återigen överträffat sig själv. Nya Eskapix ser förträfflig ut med sina hårda, glansiga pärmar och sin trådbundna rygg. Det är så snyggt att jag bara kan undra om Henrik sålt något av sina inre organ igen för att få råd. Det enda sättet för honom att återigen lyckas trumfa sig själv är om han med nästa nummer producerar ett helt laminerat exemplar som levereras i en signerad och personligt dedikerad Mahognylåda fylld med Henriks eget blod (som för övrigt smakar riktigt smaskigt).

Det är första gången någon av mina historier fått hårda pärmar och det känns riktigt roligt. Jag är stolt över att medverka i en tidskrift som har en sådan passion och kärlek till sina medarbetare, som tar undergroundskräck och skräplitteratur på fullaste allvar. Som har insett att det inte är ämnesvalet som gör litteratur bra eller dålig, utan talangen, entusiasmen och kraften hos de som skriver. Eskapix ger splatter och sleaze en ovanlig värdighet och det i sin tur verkar smitta av sig på de som bidrar. Förhoppningsvis blir fler svenska författare stolta över att skriva makaber underhållningslitteratur och känner sig kvalitetsmässigt manade till att leva upp till den vördnad som Eskapix visar sina bidragsgivare. 

Henrik lever för Eskapix. Det är så uppenbart att varje nummer är en kärleksgåva till den smutsiga fantastiken. Hur han orkar vet jag inte. Han jobbar nästan varje vaken sekund med Eskapix och ibland är det plågsamt att se hur han månad efter månad spikar fast sig själv på skräcklitteraturens altare. Kämpar vidare helt ensam och utan pengar. Rullar det där jävla klotet upp för backen, springer för livet när det studsar ned igen, blir överrullad, reser sig, borstar dammet av kläderna, spjälar de brutna lemmarna och så på det där satans klotet igen. Det är anmärkningsvärt. Vi har inte haft en sådan här passionerad tidskriftsutgivare i Sverige sedan Horst Schröder, som tvingade vuxenserier på det motvilliga och censurivriga svenska folket på åttiotalet.

Henrik är som många entusiaster, en förfärligt dålig affärsman och förmodligen förlorar han till och med pengar på prenumerationerna, eftersom han envisas med att ge bort högst påkostade nummer för tidigare satta underpris, oavsett hur ruinerande det är för hans privata ekonomi. Eskapix tjänar inga pengar på sin utgivning, har svårt att nå ut i butiker och när det börjar bli dags för ett nytt nummer hör man ända till Linköping hur Henrik gnisslar tänder för att få ekonomin att gå ihop. Ibland svär han i sin blogg över kommersialismen, Bonniers och de torrlagda distributionskanalerna. Skriver ursinniga haranger och lovar att nu fan är det slut, att gränsen är nådd, att han inte orkar mer. Lik förbannat kommer det ett nytt nummer. För sent som vanligt, men fullpackat av sådant som gör den fantasilösa vardagen betydligt roligare.

Stöd Eskapix och den svenska skräcken. Beställ nya numret från hemsidan.

UR INNEHÅLLET:

Cadial: Håll grytan kokande – serien om rockgruppens vidare bravader i helvetet fortsätter

• Martin Glännhag: Clark Ashton Smith - essä om författaren Smith

• Emma Lindgren: Allt är Eld – vampyrrysare av svensk debutant

• CJ Håkansson: Slaves to darkness – Rock´n`roll och splatter signerad den kultomsusade skräckförfattaren

• KG Johansson: Skymningstaden – svensk skräck med erotiska inslag

• Helloween - en skräckfabel om Pumpaflickan och Goblin och deras odyssé genom landet Helloween, en resa fylld av självmordsmaskiner, rullskridskoälvor, läderänglar och rockgudar.

Dessutom skräckpoesi av Stewe Sundin och Kjell Larsson plus mycket, mycket mer...

 

84 SIDOR

170 x 250 mm

ILLUSTRERAD I FÄRG + SVARTVITT

HÅRDBAND

 

175 SEK

Det är sällsynt med intressanta bloggar. Den svenske fantasyförfattaren Pål Eggert, som skrivit Ars Moriendi-konsten att dö och den kommande romanen De döda fruktar födelsen, har startat en välskriven och intressant blogg som heter Världen ska brinna. Är man alls intresserad av skrivarprocessen eller av fantastik bör man kolla in den. Pål skriver på ett tänkvärt och engagerande sätt och jag ser fram emot hans nya roman.

Malin Rydén har fått fart på sin Livejournal igen. De tänkvärda och ytterst stilsäkra inläggen handlar om allt från miljömedvetenhet till dödsmetall. Ibland dyker det upp utdrag från noveller och roliga kåserier om precis allt möjligt man kan fundera på som avvikande tänkare. Bloggen heter Atypical.

Skräckförfattaren Stewe Sundins blogg har jag pluggat så många gånger att man nästan kan tro jag får betalt för det, men den stora nyheten är såklart del två av den burleska skräckbuskisen om den fete och fule vampyrförloraren Argasi Dae. Del två är en prequel och är även denna gång skriven av Sundin och den oefterhärmelige Ingemar Roos. Novellen som heter Leende blodsprängda ögon (haha) finns att läsa på bådas bloggar.

- En hård kombination

Jag har överlevt ännu en Halloween, krälande i botten av ett glas tillsammans med mina fantastiska vänner. I år slog vi oss lösa i Malmö och tillsammans med försökskaninerna Aleph och Johannes uppfann jag drinken Kaktustomten (julmust och tequila). Veckan innan blev det också en smula för mycket och kvällen avslutades med att jag trillade ned från toppen av en lyktstolpe. Jag landade ganska illa, så nu haltar jag runt som en gammal krigsveteran och överväger om det är en bra idé att hälsa på farbror doktor eller inte, för att få min fot undersökt. Antagligen är det en bättre idé än att klättra upp i lyktstolpar.

Smickrande nog blev jag lagom till Halloween intervjuad av de boktokiga bibliotikarierna Elin och Siska på Högsbo bibliotek. Jag blir alltid lika förvånad och en smula självmedveten när jag blir uppmärksammad. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att jag är en författare och det kommer säkerligen ta ett tag innan jag gör det. Det är lite generande att svara författare när folk frågar vad jag pysslar med, så jag brukar snabbt fylla i att jag är industriarbetare och mumla lite om robotprogrammering och skärteknik. En mer konkret syssla som leder till mindre förvirring. Bland hederligt folk är skapande verksamhet fortfarande ett icke-jobb och på sätt och vis kan jag ibland av ren vana hålla med. Få betalt för att hitta på. Ska man ha det?

Jo, det ska man såklart. Man ska skriva bus och få godis.

Helst julmust och häxvrål.

Ifall man har min smak i musik, så har 2009 har varit ett bra år.







Kreator inledde hårt med Hordes of Chaos, en grundlig thrashomgång i sedvanligt anarkistisk anda och bara någon månad eller så senare släppte det svenska dödsmetallhoppet This Ending sin andra skiva Dead Harvest. Jag tycker om att köpa skivor, men lyckas sällan skaka loss pengar innan de trillat ned i pris och börja närma sig hundringen. Men eftersom digipackutgåvan av Dead Harvest är begränsad, snygg och innehåller bra extraspår så kände jag mig lite tvingad att hosta upp stålar. Både Dead Harvest och Hordes of Chaos är riktigt, riktigt bra skivor fullpackade med rejäla käftsmällar.



Gamla favoriter har återvänt och det med besked. Immortal har återförenats och släppt All Shall Fall, sin första skiva sedan stenåldern och den låter förfärligt bra. Den galna, yxbeväpnade pandatrion flörtar vilt med heavy metal, men tappar inte fotfästet från den råa, karga svartmetall de blev kända för. Det är ödesmättat och pampigt så det förslår utan att tramsa runt med en massa syntar. Riffen är som vanligt, helt makalösa och All Shall Fall känns som en naturlig fortsättning på Sons of Northern Darkness och At the Heart of Winter. Ja, jag vet att det är lite taskigt att kalla dem för pandor, men det är en förolämpning med kärlek, för jag respekterar faktiskt deras knasiga utspel och jag tycker det är störtskönt att de vägrar förändra sig. De har tagit ett stilgrepp som får vem som helst att se ut som en puckad fjortis och gjort det med sådan excess att det bara blir coolt. De är nog de enda jag vet som kommer undan med att rusa runt och grimasera på toppen av ett berg. Om man älskar det man gör, så blir det genuint, hur fånigt det än är. Sedan hjälper det ju såklart att de är så jävla bra att det inte spelar någon roll vad de har för sig.



Mina gamla favoriter, de svenska veteranerna Necrophobic har krängt ur sig Death to All, en platta som väl lever upp till deras tidigare briljanta alster, men ändå inte överraskar mig på det sätt jag är van att bli av Necrophobic. Under åren har bandet bara blivit bättre och bättre och varje ny skiva har känts som en högtidsstund. Den här gången överträffar eller nyskapar de inte sig själva, utan är helt enkelt bara bra. För de som verkligen vill höra Necrophobic när de är som bäst, får jag istället hänvisa till The Third Antichrist, Bloodhymns eller Hrimthursum. Missförstå mig inte, Death to All är en bra skiva, väl värd att köpa, men eftersom Necrophobic är ett av världens bästa dödsband, så har jag helt orimliga förväntningar. Men jag ska inte säga för mycket egentligen, för Necrophobics skivor har en tendens att växa för varje lyssning.



Project Hate Mcmxcix, ett annat svenskt gäng, har med The Lustrate Process förmodligen gjort en av sina absolut bästa skivor. Den sitter direkt. Industritechnobeatet, skönsången, dödsmorrandet och de blytunga gitarr-riffen formligen skriker hitvarning. Om nu industridöds med genomsnittliga åtta minuter per låt någonsin kan betraktas som hits. Har du helt missat PHM, så ska du skaffa dig den här och Armageddon March Eternal på stört.



Svartmetall har utvecklats med stormsteg de senaste åren. Den nya trenden är att våga lämna det konservativa och experimentera mer med ambient-passager och udda infall. Funeral Mists nya skiva Maranatha är ett rent mästerverk och en av årets absolut bästa skivor. Svartmetall har alltid handlat om atmosfär och på Maranathas åtta spår är den så tät att man måste skära sig fram med en motorsåg. Släck alla lampor, dra upp volymen, lägg dig på soffan, tryck på play och njut av det kompakta mörker som sprutar ut ur högtalarna. Majestätiskt är bara förnamnet.



God Dethroned har också gjort en ny skiva, Passiondale, som för ovanlighetens skull inte är inspirerad av skräckfilm utan krig. Första världskriget, för att vara exakt. Det känns lite konstigt att lyssna på texter som normalt sett hör hemma på en skiva av Bolt-Thrower, till God Dethroneds melankoliska svartdöds. Men skivan är bra, så varför klaga? Jag väntade mig inte att Passiondale skulle leva upp till den helt fantastiska The Toxic Touch från 2006 och det gör den inte, men det är fortfarande en bra skiva och är helt klart värd att nämnas i samma andetag som deras andra mästerliga skivor Bloody Blasphemy och Ravenous.



Det som gjort mig mest besviken under 2009 är att Vader inte fick ihop en bättre skiva än Necropolis. Jag var lite orolig, eftersom jag egentligen inte var speciellt tänd på den förra skivan Immersed in Blood heller. Vader har länge varit ett av mina absoluta favoritband och jag har skyhöga, till snudd på orättvisa, krav på mina favoritpolacker och kan inte nöja mig med en medioker och lite slätstruken platta som årets släpp visade sig vara. Det kanske inte var mer än väntat med tanke på att Pyotr gett resten av bandet sparken. Det tar säkert ett tag att få samman skiten, efter en så massiv pogrom. Låt oss hoppas att Vader hämtar sig och att vi återigen får skivor som Litany, Black to the Blind, Art of War, The Beast och De Profundis.

Ibland händer det. Två minuter innan stängning på Myrorna i Eskilstuna hittade jag de här skönheterna för sextio riksdaler. American Psycho och Det förbjudna hade inte ens varit öppnade tidigare. Gick tillbaka dagen därpå och med lite mer tid till förfogande, så lyckades jag ersatta mina slitna pocketutgåvor av En jävla helg av Helen Zahavi och Carrie av Stephen King med hårdinbundna snyggingar.




- Ett inköp leder tyvärr till flera. Det blir alltmer klart att jag behöver en hyfsad digitalkamera.

Hur är det nu man brukar säga? I jämförelse med djävulen blir alla människor helgon, eller något i den stilen. När jag hörde att Obama fått fredspriset trodde jag först det var ett skämt. Vad fan har han gjort för att förtjäna fredspriset? Att han på ytan verkar vara mer human än de skitar som varit hans företrädare är väl inget som borde belönas. Ifall man får en medalj för att inte starta krig, dra igång polisstater, förtrycka eller sända sina fattiga att dö på främmande mark och lite rent allmänt vara en juntaledare som skickar döds- och tortyrpatruller över hela världen, för att främja ett gäng rika storpampar, så ska jag fan ha en medalj jag med. Ge hit min medalj, era jävla as.

I staterna verkar han ses som Jesus II och jag förstår inte varför. Krigen fortsätter. Obama har beslutat sända mer trupper till Afghanistan. Användandet av drönarvapen som ofta slår mot civila har påbörjats. Polisstaten består. Koncentrationslägren är fortfarande öppna, trots löften att stänga dem. Fattigdomen och orättvisorna på hemmaplan är lika jävliga som de orättvisor som storföretagen skapar internationellt. Vad har han gjort förutom att kunna le duktigt på foton och skaka hand med folk som de senaste åren varit frostiga mot staterna? Främja diplomatin. Yeah right. Alla våra förtryckare är kompisar igen. Det förtjänar man ett fredspris för, trots att man bedriver krig. Jävla nyspråk. Jävla 1984.

Obama ska ha en örfil och stå i skamvrån för att han inte gjort mer. De förra tre presidenterna ska dömas till döden för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Nobels fredspris är nu ett urholkat skämt, hur någon kan ta det på allvar är för mig ett mysterium.

När jag var liten blev jag ofta ställd över brutaliteten i Tomb of Dracula. För att vara en serie som publicerades under den amerikanska seriecensuren var den ovanligt våldsam. Huvuden krossas, kroppar slits i bitar, folk blir uppätna av råttor och huvudkaraktärer vanställs eller blir torterade. Varenda slag, yxhugg och skott ser ut att göra förtvivlat ont. För att undkomma censuren sker det mesta av våldet utanför serierutorna, men förstärkes av hårdkokt prosa och för en nioåring fanns det ingen brist på fantasi att själv fylla i de vidrigaste detaljerna. Författaren Marv Wolfman som efter ett fåtal nummer tog över efter Gerry Conway, Archie Godwin och veteranen Gardner Fox, skapade en bräcklig atmosfär i ToD där man aldrig var riktigt säker på vad som skulle hända. Gene Colans dynamiska och tuschtunga teckningar exploderar över sidorna och ger ohyggligheterna en sällsynt realistisk kraft, en sann mästare i högform. Wolfman och Colan leker fram sagan om Dracula genom att anamma berättartekniker som på den tiden var ovanliga inom serier och arvet från den nya auteur-drivna amerikanska filmkonsten från slutet av sextiotalet är tydligt synbart. Men inte nog med det, Tomb of Dracula skiljer sig dessutom från andra skräckserier från samma tid, genom att den konstant både utmanade seriecensuren såväl som sina läsare genom ett betydligt mer realistiskt porträtt av Dracula som människa och monster än i reguljära monsterserier. På ett sätt liknade Dracula sina kollegor i de andra tidningarna - ett missförstått monster, en gammal, stolt krigsherre,  som räddat sitt folk undan turkarna och nu fastnat i en tidsålder där hans hänsynslöshet och krigarideal inte uppskattas. Men till skillnad från Werewolf by Night och Frankenstein's Monster är Dracula också en sällsynt elak jävel och pendlade konstant mellan att vara en genuint ondskefull antagonist, till en driven protagonist med intellektuell skärpa, heder och stolthet, som jag ofta kunde känna sympati för.




- Tomb of Dracula #59 1977 av Wolfman och Colan. Att knäcka någons ansikte som en gammal torr limpa är bra jävla ondsint.




- Tomb of Dracula #22 1973. Ifrågasätt inte Dracula. Käfta inte med Dracula. Ignorera inte Dracula.

Men Draculas ondska blev aldrig stereotyp som i de flesta superhjälteserier utan hölls starkt förankrad i hans mänsklighet, vilket egentligen bara gjorde honom ännu otäckare. Draculas småsinta, megalomaniska, själviska, svartsjuka och lite småbarnsliga drag är fruktansvärda karaktärsegenskaper för en person som har näst intill oändlig makt. De mänskliga bundsförvanter han då och då plockade upp, oftast oskyldiga människor, vilsna, lite naiva män och kvinnor han fattat tycke för, kunde aldrig vara säkra, varken från omvärlden eller Dracula själv. Som läsare satt jag ofta och bet på naglarna för att jag visste att alla som följde Draculas väg, förr eller senare skulle förintas, hur mycket Dracula och jag än tyckte om dem. Det går inte att vara vän med en lynnig sociopat som med ett knyck på handleden kan råka krossa din pojkvän i ett temporärt anfall av svartsjuka. Men Dracula var inte bara en otäck människa, utan även ett monster, vars utstuderade och lite nonchalanta grymhet och människoförakt gjorde honom till en fruktansvärd motståndare till det väletablerade och djuplodande persongalleriet av vampyrjägare. Karaktärsporträtten i Dracula är mångfacetterade och till slut är det omöjligt att särskilja mellan monster och monsterjägare. Som i en riktigt bra roman finns det inga hjältar eller skurkar, inget svart eller vitt. Allt är grått och mänsklighetens natur står oftast för de otäckaste spratten. Den riktigt två-dimensionella, övermänskliga ondskan i Tomb of Dracula finner man inte i Dracula själv utan i hans fiender och konkurrenter, som helt saknar försonande drag. Mina favoriter är den vedervärdige Doctor Sun, satanistledaren Anton Lupeski och självklart Satan själv.




- Tomb of Dracula #14 1973. Dracula gör upp mot kristendomen och prästafan får en blixt i skallen. Suck on it, era jävla äckliga hycklare.

Tomb of Dracula tog ett par märkliga vändningar ibland och det känns inte helt naturligt att man från Marvels sida valde att låta ToD utspela sig i sitt vanliga Marveluniversum så att Dracula tampas med Dr Strange och i ett ännu knepigare avsnitt med Silver Surfer. Men Wolfman flexar på sina skrivarmuskler och konstigt nog fungerar det. Persongalleriet i Tomb of Dracula var minst sagt imponerande och Wolfman utsätter sina huvudpersoner för rejäla prövningar. Drake försöker ta livet av sig och kämpar konstant med sina mindervärdeskomplex gentemot sin kompetenta arbetskamrat Rachel, som i sin tur blir sönderskuren, torterad och allt mer bitter, driven och grym ju längre serien går. Men allt var inte bara undergång och mörker. Förutom de lite coolare, lättsamma killarna Hannibal King och Blade som mest bara är hårdkokta actionbröder från pulpdeckarnas och blaxploitationfilmernas innersta vrår, har vi också skräckförfattaren Harold H Harold och hans spåniga flamma Aurora. Harold skriver förfärliga skräpromaner och ett sällsynt uppsluppet och roligt avsnitt är helt skrivet av honom själv, där han i bästa Garth Marengi-stil är mästerdetektiv, en obesegbar fäktare och till slut gör upp med Satan själv i en våldsam karateduell. Kärlekssagan mellan Dracula och den trasiga satanisten Domini är underbart pervers och samtidigt rörande. Den innehåller en bräcklig tro på att det kan finnas något gott att finna i även de mest fruktansvärda människor. Domini är Draculas motpol, hennes kärleksfulla vishet är förmodligen precis vad han behöver, någon som förstår och accepterar men inte låter sig ryckas med i hans nattsvarta excesser. Eftersom Dracula är oförmögen att älska utan egoism och storslagen passion är deras kärlekshistoria en sorts överromantisk version av Drake och Rachels mer jordnära och problemfyllda relation. Trots alla genuina känslor är båda förbindelserna dömda till undergång.




- Tomb of Dracula #1 1991. Blodigare och jävligare på alla plan.

Wolfman och Colan återvände till Tomb of Dracula i början på nittiotalet i en fyra delars miniserie från Marvels nedlagda vuxenlinje Epic. Redan med första numret stod det klart att de tänkte leva rövare med precis allt de inte hade fått göra tjugo år tidigare. Blodet sprutar, sexscenerna är mer explicita och Dracula är mer hänsynslös och grymmare än någonsin. Flera gamla trådar som aldrig retts ut tidigare nystas nu upp. Jag har inte läst miniserien på säkert tio år, så jag fattar mig ganska kort om både den och ytterligare ett projekt av Colan och Wolfman, Curse of Dracula från Dark Horse Comics, som jag heller inte läst om sedan publiceringen. Curse of Dracula har inget att göra med Marvels ToD utan är ett helt nytt koncept med en ung tonårig vampyrherre och nya fräscha vampyrjägare. Båda är väl värda att läsa och om ni kan få tag på dem så rekommenderar jag dem varmt. Klassiska Tomb of Dracula finns utgivna i fyra svart-vita återtryck för en billig penning, knappt hundrafemtio spänn styck, men även i färg på lyxigt papper i två tunga omnibus-volymer, som dessvärre kostar en slant. För de som är villiga att hosta upp 100 dollar styck, kan jag meddela att man får vad man betalar för, riktigt smaskiga utgåvor.




- Curse of Dracula #2 1998. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

- Klasskamp horror-style

Har du kramat ett monster idag? De behöver din kärlek, men kan aldrig ta emot den. Något därinne bakom fjällen och den omöjligt vanställda kroppen säger stopp och när du böjer dig fram för att krama eller kyssa monstret, krossar det dig med sin styrka, fräter sönder dig med sin missriktade vrede, dränker dig av misstag, eller så spetsas du av böndernas grepar eller bränns på deras bål för umgänge med det annorlunda. Det finns ingen plats eller lyckliga slut för monster. Monsterserier tar sällan steget ut och gör sina protagonister till fullfjädrade osympatiska jävlar. För monstret som protagonist, är vår ensamhet och alienation, vår vrede och våra ärr. De är spegelbilden till det normala, de är allt det fula vi är, men i en betydligt mer romantiserad och paradoxalt nog vackrare gestalt. En rutten giftig blomma som vi alltför väl kan identifiera oss med. För vi vill så gärna tro på att det finns något gott där i allt det gräsligt deformerade, att det trots allt finns en plats för oss och vår betydligt alldagligare fulhet. Vi vet att det lyckliga slutet är en lögn och vi behöver våra monster. Monsterserier är något speciellt. Mer fascinerande och småmysiga än otäcka, presenterar de en skuggvärld till de sedvanliga genrehistorierna om perfekta hjältar, som alltid får flickan och där allt till slut är rättvist. Monsterserier är de fula superhjältarna. De som är tvungna att leva efter den verkliga världens logik. Det gillar jag. Här är några av mina favoriter.




- Swamp Thing från 1971 av Wein och Wrightson. Om Southern Comfort lärt oss något, så är det att du inte jävlas med killar som bor i ett träsk.

Swamp Thing skapades av Len Wein och Bernie Wrightson 1971 och varade inte mer än ett fåtal nummer. Det är svårt att hitta en mer fulländad gotisk monsterserie än tidiga Swamp Thing. På svenska hette han Träskmannen och gick i svartvit form först i Serietidningen och senare i Toppserien och ytterligare två omgånger i Gigant. Ett seglivat och lite smått folkkärt monster för svenska läsare. Alec Holland var en gång en människa av kött och blod, men i ett attentat där hans fru brutalt mördas och han själv sprängs i bitar, slungas han brinnande ut i träsket och återuppstår som en hämnande demon med senor av rötter och kött av sump. Oförmögen att tala, låter han våldet drabba de som dödat honom. Först var han tänkt att bara vara en tragisk antagonist i ett enstaka nummer av House of Secrets - en av alla utspädda och censuranpassade imitationer av EC Comics betydligt mer hårdkokta och sedermera förbjudna Vault of Horror. Men historien blev så populär och Wein kände att han hade mer att berätta om Swamp Thing, så monstret fick sin egen tidning och ett nytt, utförligare ursprung. De tidiga numren av Wein och Wrightson är idag klassiker med all rätta. Berättandet och teckningarna är i av yttersta klass och varje sida osar av atmosfär och patos. Tragiken droppar från varje nummer och monstren Swamp Thing möter i omänsklig, såväl som mänsklig skepnad, är ömsom sorgliga och ömsom fruktansvärda. Allt från Lovecraftianska tentakelhärvor i döda gruvor, till varulvar och den genommakabra armén av Un-Men, laboratoriemonster skapade av ärkefienden Dr Anton Arcane.




- Saga of the Swamp Thing #22 (1983) av Moore, Stephen Bissette och John Totleben. Grymma jävla grejer.

Tidningen dog när skräck slutade vara på modet, men Swamp Thing är seglivad och tidningen återupplivades. Precis när även den var på väg att läggas ned efter ett fåtal nummer tog en brittisk Rasputin-look-a-like vid namn Alan Moore över rodret. Karaktären stöptes om, berättandet fick en politisk egg och ett poetiskt anslag. Serien fick en nytändning som fick djuptgående effekter på hela seriemarknaden och skräckkulturen i stort. Plötslig insåg till och me de mest korkade och inskränkta finkulturspropagister att skräck kunde beröra viktiga samhällsfenomen, förmodligen mindre tack vare Moores skickliga berättande utan mer för hans lyriska textrutor som flörtade vilt med traditionell litteratur. Det tragiska monstret förvandlades till en arg naturgud som bosatte sig i ett träsk med sin mänskliga älskarinna och seriöst började fundera på om mänskligheten alls var värd att rädda. Sviten American Gothic sparkar som en fradgatuggande jävla mulåsna och hur man än vrider och vänder på saken så är Moores Swamp Thing bitvis riktigt otäck. Här dyker även karaktären John Constantine, den alkoholiserade, kedjerökande ockultisten upp för första gången och blev så populär att han fick en egen tidning, som matchade Swamp Things kvalitet, skriven av en annan britt vid namn Jamie Delano, en av mina författarhjältar. När Moore slutade tog den okrönte kungen av moderna amerikanska undergroundserier, Rick Veitch, över författandet och serien förblev en av de absolut bästa serierna under hela nittiotalet. När han till slut sa upp sig i protest mot förläggarens interncensur slog DC Comics klorna i splatterpunkförfattarinnan Nancy Collins, men hon lyckades i mina ögon inte alls leva upp till förväntningarna hon skapat med debutromanen Sunglasses After Dark och Swamp Thing, som både karaktär och serie började dö en långsam död.




- The Incredible Hulk #179, från 1974, Weins första nummer, tecknat av Herb Trimpe, en vemodig historia om två radioaktiva monster som slåss om att få bli älskade av en fattig gruvarbetarstad. John Steinbeck i monsterform.

Hulk presenteras numera främst som en superhjälteserie, men när han skapades på 60-talet av Jack Kirby och Stan Lee var han tänkt att vara en ren och skär antihjälte, som inte bara var ful och grotesk som The Thing i The Fantastic Four, utan en ganska elak och destruktiv skitstövel som jagades som sabotör och förrädare av den amerikanska armén. En Jekyll och Mr Hyde för atomåldern där den propre Bruce Banner då och då förvandlades till det sviniga monstret Hulk. Hårda bud för att komma i början av sextiotalet, när allt skulle vara lika prydligt och tillrättalagt som Superman och Batman. Idag ser nog de flesta läsare Marvels tidiga utgivning som otroligt mossig och lite fånig, men kan man läsa mellan raderna och vet något om tidsandan så är det mindre svårt att förstå hur radikala deras sextiotalsserier trots allt var. Speciellt med tanke på att de verkade inom Comics Code-censuren och allmänt riktade sig till barn. Av någon anledning, verkade underhållningslitteratur ha större förtroende för barn på den tiden. Efter ett par år lämnade man förvandlingsdramat bakom sig och Banner blev mer en bifigur till Hulks eskapader och Hulk själv framställdes som det arketypiskt sympatiska och missförstådda monstret. En stor, naiv och godsint barnjätte som bara vill bli lämnad i fred, men hänsynslöst jagas av den intoleranta bymobben eller hamnar i allehanda trassel för att han inte förstår konsekvenserna av sina egna handlingar. Serien blev också allt grymmare mot Hulk och karaktären utsätts för orättvisor som gör läsaren så arg att han eller hon delar Hulks känslor när han sätter igång att veva sönder sin omgivning och sina plågoandar med sitt hårtslående utrop: ”Hulk smash!”




- Elräkningen från helvetet, Zzax i The Incredible Hulk #183 av Wein och Trimpe

På sjuttiotalet började amerikanerna tvivla på sitt land och armén i Hulk började skildras som en hänsynslös makt som jagade ned Hulk för inget annat skäl än att visa vem som kunde pissa längst. Hulk blev en symbol för motstånd, fred och kärlek som sögs upp av hippiekulturen. Inte nog med att han bara ville leva i fred, han var ju lika grön som tobak deluxe. Det finns en våldsam tragik i Hulk och när Len Wein tog över manusförfattandet så blev den också mer poetisk och ännu sorgligare än vad den någonsin varit. Weins kärlek för gotisk skräck sken också igenom och historierna där Hulk tampas med kannibalmonstret Wendigo, eller det själssugande elektromonstret Zzax har bitvis lite småläskiga inslag, men det som mest imponerar är det realistiska anslaget. Det är helt enkelt inte möjligt för alla att vara lyckliga och för någon som är arg, ful och farlig att bråka med, finns det inga chanser alls. Hulk är inte på något sätt en otäck serie, men när den är som bäst vill jag krama Hulk och jag skiter totalt om han krossar mig. Marvels serieutgivning har överlag varit under all kritik sedan början av nittiotalet, men för något år sedan har de skärpt till sig och Hulk återkom i den läsvärda sviten World War Hulk, där den gröne jätten systematiskt förintar varenda en av USA:s superhjältefacister som hämnd för att de just är självgoda, maktfullkomliga, äckliga marionettsvin. Dö Iron Man, dö.




- Man-Thing #9 från 1974 av Gerber och Ploog. Till hälften myskuslig, till hälften gripande och lite rolig. En av flera föregångare till DC Vertigos vuxenserier på nittiotalet.

Man-Thing är ett monster som till skillnad från Hulk och Swamp Thing, helt saknar en mänsklig aspekt. Monstret har ingen intelligens, inte ens en rudimentär självuppfattning och är rakt igenom omänsklig. Det dras till starka känslor och är mer en observatör och en katalys för de smått sagoliknande historierna om allehanda udda och vinddrivna existenser, än en direkt huvudperson. Men trots det är också Man-Thing ett av de monster från sjuttiotalets monstervåg som hänsynslöst knäcker flest oskyldiga människor. Den vill ingen något illa, den har ingen moral, men alla som berör dess vedervärdiga och nyfiket famlande form fattar eld och brinner upp. En sorts omvänd mal som strosar runt i ett träsk, som är ett interdimensionellt nexus och en magnet för underliga händelser och möter de mest säregna personer och livsöden. Man-Thing såg dagens ljus på sjuttiotalet och var först mer eller mindre Marvels försök att härma den hyllade Swamp Thing av Wein och Wrightson. Man-Thing som är skriven av Steve Gerber och tecknad av bland annat Mike Ploog, Val Mayerik och Alfredo Alcala är en udda liten serie som bara lyckades hänga kvar i ett fåtal nummer innan den lades ned och är antagligen mest känd för sin smått Freudianska titel och som ursprung för Gerbers mest populära skapelse – Howard the Duck. Förmodligen är jag nog bara en av de tio personer i världen som gillar den tämligen okonventionella Man-Thing och är man inte inne på sjuttiotalsserier överlag, ska man nog hålla sig borta. Gerber var en kille som var före sin tid med sin lite småflummiga, filosofiska och poetiska stil, som helt vände upp och ned på konventionerna i de traditionella genreberättelser som hans kollegor vid tidpunkten förfinat till urverksmässigt komponerade skräck- och actionmaskiner. Han kastade ut den sedvanliga dramaturgin genom fönstret och lät historierna leva sitt eget liv och flöda i precis den riktning som de hade lust med, vilket säkerligen förbryllade flertalet läsare. Jag vet inte om Moore har varit inspirerad av Gerber, men det skulle inte förvåna mig. Ofta tog hans berättelser i Son of Satan, Howard the Duck och Man-Thing fullständigt stilbrytande och galna, komiska riktningar, men resultatet blev serier som trots att de innehöll talande ankor, magiker i struthattar och de mest bisarra superhjältar, så hade de en struktur som var mer lik skönlitteratur än något annat på marknaden. I en tid då de många superhjälteserier stagnerat kändes Gerbers  karaktärer betydligt mer mänskliga och vuxna och hanterade koncept och filosofiska dilemman som inte ens var tänkbara i andra tidningar.




- B.P.R.D. The Universal Machine (2006) av Mignola och Arcudi, tecknad av Guy Davis. En taskig situation, som bara blir värre.

Hellboy, skriven och ursprungligen även tecknad av Mike Mignola, är som en fyrvägskollision mellan folklore från hela världen, Jack Kirbys mest bisarra superhjälteidéer, HP Lovecrafts tentakelrymdgudar och gamla hederliga pulphistorier som Doc Savage, The Spider och The Shadow. Komplett med nazister, bystiga bruttor, djävulsdyrkare, absurda maskiner, övermänskliga kraftkarlar och onämnbara fasor som lurar i mörkret. Under serieexplosionen på nittiotalet drabbades alla populära (men mediokra) serietecknare av hybris och inbillade sig att de även kunde skriva sina historier, Mignola var en av de få som faktiskt uppvisade en genuin talang. Att kalla honom en gudabenådad poet kanske är att ta i, men ingen kan argumentera mot att han är en duktig bildberättare med en fingertoppskänsla för rytm och atmosfär. Det är i bilderna och de tajta actionhistorierna som Hellboy kommer till sin rätt. Varje sida är spännande att titta på och Mignola fullständigt öser in knasiga idéer som han plockat upp genom att snöa in på gamla folksagor om udda monster från Europa, Afrika och Asien. Karaktären Hellboy är den minst monstruösa av alla monsterhjältar och det märks att Mignola inte är speciellt intresserad av mänskliga relationer eller dilemman. Han vill dunka på med sådant han själv tycker är häftigt och för en gångs skull funkar det. Hellboy är en godhjärtad, gruffig, sliten fyrtiotalskille som man gillar för att han påminner om en gammal cigarrrökande tuffingmorbror man kanske aldrig hade, men önskade att man haft. Han har lite komplex för sina djävulshorn, som han sågar av med jämna mellanrum, och mest av allt vill han bli människa och göra sin mänskliga fosterfar stolt. Men några egentliga monsterproblem har han inte. Alienationen pockar på lite då och då, men för det mesta verkar han vara ganska nöjd med att hänga med fiskkompisen Abe och den missanpassade mordbrandsbruttan Liz och de andra i den hemliga organisationen B.P.R.D. som har gett monsterligan ett hem, i utbyte mot att de räddar världen varannan vecka.




- Du vet att det är kokt när de börjar snacka med dig.

Egentligen tycker jag bättre om spin-off-serien B.P.R.D. som har ett tätare och mer laddat manus och inte är nedtyngt av Hellboys mer eller mindre oövervinneliga natur och som grottar ned sig alltför mycket i vilken gammal skröna Mignola för tillfället fastnat för. Efter en lite ryckig start träffar B.P.R.D. mitt i prick med tredje albumet Plague of Frogs där Lovecrafts grodmonster hotar att urholka världen och frambringa det apokalyptiska reptilväldet. Därefter är det bara gott smask i varenda volym och den absoluta höjdpunkten kommer i The Universal Machine, där actionockultismen ersätts av genuint kalla kårar och en sällsamt obehaglig stämning. Det märks att Migola fungerar bäst när han jobbar tillsammans med författaren John Arcudi som är medförfattare till de bästa B.P.R.D-albumen. Abe Sapien fick också en egen spin-off och har förmodligen mer gemensamt med klassiska monsterserier än vad Hellboy har. Abe är en identitetsberövad artonhundratalsman som återfötts i ett fiskmonsters kropp. Debutalbumet The Drowning är ytterst intensiv, gripande och välskriven gotikskräck där Mignola imponerar med sitt allt skickligare författarskap.  

Jaha. Jag borde kanske nämna ett par andra också. The Monster of Frankenstein av Gary Friedrich och Mike Ploog, en kortlivad monsterserie som kollapsade så fort Ploog lämnade tidningen med nummer fyra. Werewolf by Night som jag har en knepig hatkärlek till, även den av den tecknad av den kusligt begåvade Ploog och såklart den högst sporadiskt utgivna Tales of the Zombie av Steve Gerber. Två andra favoriter är såklart ångestsatiren Johnny The Homocidal Maniac av Johnen Vasquez och så den tunga Marvelklassikern Tomb of Dracula, men de förtjänar ett annat, helt separat blogginlägg.

Efter en längre tids blogguppehåll har jag nu äntligen lite tid, lust och energi över att knepa ihop ett par inlägg. Romanen har tagit en ofantlig mängd kraft och helt sugit bort all lust till övrigt skrivande. Men efter en blöt firmafest med blodsslickande, ansiktsspikande och vandalism i Kalmar, med Eskapixgänget Henrik Holmström, Stewe Sundin och Ingo Johansson har flödet återkommit. Tack Henrik för att vi fick våldgästa dig och din stackars stad, du är en utmärkt värd och tack Stewe och Ingo för ett otroligt sällskap. Att kalla den här snigelbloggen för ett flöde är magstarkt och jag kan knappt förstå att den har några läsare överhuvudtaget. Men om inte Blogg.se hittar på en positiv besöksstatistik bara för att göra mig glad, så märker jag att det är ett gäng eldsjälar som kollar in den här dagligen för att se om jag fått tummen ur röven. Tack allesammans, för ert tålamod och alla era kommentarer. Det är verkligen roligt att det blir sådana livliga diskussioner efter inläggen. Författarjobbet är ett ensamt slit och då är det roligt att då och då få direkt respons från trogna läsare. Ni rockar.

Det har varit mycket film i bloggen, så för att bryta trenden blir det ett gäng inlägg om serier. Först lite tankar om monsterserier och därefter ett uppföljande inlägg om mina favoritvampyrer i serievärlden.

Till alla storföretag som skövlar, mördar och förgör oss, skor sig, blir fetare och mer arroganta för varje seger

Till alla politiker som skyddar dem. Våra tjänare, våra adminstratörer som förrått oss för att slava och slicka för att få sig ett par feta bitar

Till alla säkerhetsvakter och snutar som gör vad de vill mot de arga, fattiga och utstötta, till alla osäkra, fega svin som slår, spottar och förnedrar de som inte kan slå tillbaka

Till alla okunniga rasister och sexister, till alla religösa grundlurade idioter, för lata, för dumma, för själviska för att våga vända blicken inåt, för fega för att hitta något vettigt att vända vreden mot

Till alla osäkra, nervösa svenssons som bara lyder och nickar, fjäskar och bockar. Som sparkar nedåt och slickar uppåt. Som förutsätter att vi alla måste, måste, måste vara likadana. Som kommer med sina hötjugor och facklor för att bränna alla monster

Till all media som försöker få oss att dansa till samma pipa, som förminskar och fördummar oss, som tvättar oss i skit och smuts bara Yes, BMW, Pripps och Maybeline kan skölja bort

Till kulturen som vägrar släppa in, som håller fast vid de sina, de som fötts rätt, som bara säger samma sanningar om och om igen tills alla håller tätt

Till alla arbetare som bara ger upp, som lägger sig ned med flaskan och fotbollen, som stoppar huvudet under motorhuven, som inte står upp och skriker, som lägger sig för chefen, som förråder sina kamrater, som snackar skit för att bli den bästa av alla slavar

Till alla överklasskukar som bara skor sig och rycker på axlarna, som föraktar våra vulgära ord och skrattar åt vår impotenta vrede

Till hela mänskligheten, det fulaste och finaste av alla djur, till ormen som förtär sig själv, till parasiter och ohyra, till ohyggligt slöseri med liv

Till min egen oförmåga, min lättja och min svaghet

Som ni märkt händer det inte mycket med bloggen just nu. Den nya romanen, Köttets undergång (som släpps på Vertigo förlag), tar nästan all fritid jag har. För de som sitter och väntar, så har jag den dåliga nyheten att den tyvärr kommer att bli en aning försenad. Det finns flera olika orsaker till det och de har sorgligt nog varit av sådan karaktär att jag inte haft något annat val än att acceptera dem. Det är absolut inte Vertigos fel heller, så det är ingen idé att skälla på dem. Arbetet med bokjäveln går i vilket fall som helst framåt och jag börjar nästan tro att resultatet kan vara mödan värt.

Den goda nyheten är att jag medverkar i nya Eskapix med en ny långnovell som heter Slaves to darkness. Redaktören för Eskapix, Henrik Holmström, allas vår Brad Pitt-look-a-like från Kalmar, bad mig att skräddarsy den för att delta i ett temanummer som skulle heta "Skräck, porr och rock 'n' roll", men temanumret försvann, lagom tills att jag var klar med novellen. Jag är för långsam helt enkelt.

Nya Eskapix innehåller:

Redax
Daughter of Darkness (fotokonst)
Helvetesmaskinen (novell av Rasmus Wahlman)
Willy och Pixy berättar sjuka vitsar
It´s tattoo baby (artikel)
Clark Ashton Smith (essä av Martin Glännhag)
Cancerflickans beska (krönika)
Nytt Riff (Cadials serie om rockbandet fortsätter...)
Historien om Weird Tales (essä av Martin Glännhag)
Han kallades Two-Gun Bob (fiktivt porträtt om Robert E Howards sista timmar, Jonas wessel)
Här skålar Goth-starlets i absinth (Eskapix besöker underjordiska barer i Los Angeles)
Slaves to darkness (novell av CJ Håkansson)
Midvinternatt (serie av Ray Husac)

Går att beställa från Henrik direkt på e-mail apokalypso@gmail.com

Äntligen lördag. Jag ligger efter med skrivandet, så det blir inte en helägnad dag för lättja och återhämtning, men till kvällen ska jag över till polarna, dricka bärs och återstifta en nostalgisk bekantskap med ett gäng svunna skräpklassiker.



- Bronx Warriors betraktades som så förfärlig på åttiotalet att vi varnades för den i skolan. Vilket såklart fick helt motsatt effekt.




- Mitt svenska hyrorginal heter Escape from the Bronx och har en fantastisk baksidetext.



- Nakna nazibrudar med k-pistar. Vem behöver modern film?

För att göra vårt Enzo G. Castellari-tema komplett så kollar vi även såklart på Il Grande Racket, vilken jag tyvärr inte hittade en filmaffisch för.

/>

- Enzo gillar att se män bli skjutna i pungen. Man kan se det här klippet som ett inlägg i abortfrågan.

Jag älskar internet. När man samlade film förr i tiden fick man ringa över hela världen och kämpa som ett djur för att hitta oklippta filmer, idag räcker det med ett kredikort och en knapptryckning. Det tog mig sammanlagt femton minuter och  en veckas postgång att ersätta mina VHS-orginal av nyss nämnda filmer. På sätt och vis tycker gubben i mig att är det lite tråkigt, för jag saknar jaktmomentet och alla de knasiga människor jag mötte när jag var som mest aktiv i kassettsamlandet.

Ha en trevlig helg!

Mark kom tillbaka med lite rom, och vid nästa kiosk inhandlade vi en liten kartong läsk, och så bar det av ner mot sjön. Det var för kallt för att bada, men sjön är alltid ett trevligt utflyktsmål. Förresten dräller det av sjöar i trakten.
”Jag mår pyton”, sa Angela., ”jag står inte pall längre, livet är botten. Jag är botten, allting är botten. Jag står inte ut hemma, jag står inte ut i plugget, jag står inte ut nånstans. Jag har alltid tänkt att vaffan, jag får vad jag vill. Får vad jag vill och sen kan folk dra åt helvete. Men det funkar inte så, Bryon. Jag far åt helvete själv också. Jag är redan där.”
Imorgon skulle hon vara tuff på nytt, stenhårda Angela Shepard. Men ikväll var hon trött. Och på snusen.

- That was then, this is now i översättning av Lasse Mattsson, 1971

Jag gjorde en lista I huvudet over folk som jag gillade. Det gör jag ofta. Jag mår bättre när jag tänker på folk jag gillar, känner mig inte så ensam. Jag undrade om jag älskade någon. Patty, förstås. Motorcycle Boy. Farsan, på nått vis. Steve, på nått vis. Sedan funderade jag på folk jag verkligen kunde lita på och kunde inte komma på nån, fast det var inte så deppigt som det låter.
Jag var glad över att Motorcycle Boy kommit tillbaka. Han var den coolaste i hela världen. Även om han inte varit min brorsa skulle han varit den coolaste i hela världen.
Och jag skulle bli precis som han.

- Rumble Fish i översättning av Lasse Göran Larsson, 1975

Susan Eloise Hinton är en av mina stora idoler. Hon debuterade som sjuttonåring med ungdomsromanen Outsiders och tack vare det är hon också den författare jag blir som mest mörkrädd av. Varenda gång jag känner mig en smula för kaxig så tänker jag på Hinton. Det är för mig helt oförklarligt hur någon kan skriva en roman i klass med Outsiders som sjuttonåring. Fan vet om jag ens kunde skriva ett sammanhängande, ärligt och insiktsfullt vykort i samma ålder. Mitt liv var i totalt kaos och jag var glad över att lyckas låsa in mig i ett skal och undvika att bli galen. Hinton däremot skriver som en sann gudinna, språket är klart, träffsäkert och naket och hennes känsla för rytm och dialog är något i särklass.

Världen hon beskriver i sina ungdomsböcker är våldsam och skoningslös, kantad av knark, fylla och gängslagsmål. Hennes huvudpersoner kämpar med att försöka förstå tidens gång och att komma tillrätta med lojalitet, vänskap och ensamhet. I hopplös fattigdom och misär försöker de att undvika att bli lika bittra och hårda som sina kamrater, men hur är det möjligt när världens obönhörliga natur förstör allt som inte är kallt och hårt? Det finns en dröm i allt det mörka om att realisera sig själva som riktiga människor, men i slutändan är allt flytande och inget kommer utan ett pris. S.E. Hinton skriver riktigt bra och hennes människokännedom är otäckt insiktsfull.

En bra tv-serie är en död tv-serie. Det finns de som är så bra att de helt enkelt måste läggas ned och det finns de som har integritet att sluta i tid. Det är de kassa som bara fortsätter och fortsätter. De vandrar fram längs tv-bilagornas allt skrynkligare gator, som vandöda botoxlik på jakt efter sina tittares förtvinade hjärnor. Jag blir lika imponerad varje gång jag ser en bra tv-serie och kan knappt föreställa mig de mardrömslika bataljer regissörer och författare inom tv-branschen säkerligen är tvungna att gå igenom för att få se sina visioner realiserade intakta.

Bortsett från det förakt jag hade för alla som tyckte om musiken som förknippades med kanalen, var MTV aldrig ett speciellt betydelsefullt inslag i mitt liv. MTV var fiendens språkrör. Den kom att symbolisera en kultur jag verkligen avskydde och med tanke på att jag inte ens hade råd med en tv, definierade den på något sätt min status som underprivilegierad. Så i mitten av nittiotalet, då min dåvarande flickvän berikade mitt liv med sin tv, var jag minst sagt kluven till att behöva erkänna att de tecknade serier som sändes sporadiskt lite då och då på MTV var riktigt bra. The Maxx, Daria och Aeon Flux var precis allt som MTV inte var.

De senaste veckorna har jag sett om Daria medan jag käkat och jag är fortfarande förbluffad över hur välskriven den är. Vänskapen mellan den genomcyniska och utstötta medelklassbruden Daria och hennes kompis Jane är både rörande och realistisk. Darias alienation, misantropi och ensamhet skildras på ett respektfullt sätt, men seriens författare drar sig heller inte ifrån att ifrågasätta och driva med hennes stela försvarsmekanismer. Satiren och samhällskritiken är bitande och varje avsnitt innehåller massvis med klyftiga iakttagelser och drypande repliker. Serien vågar även ge sig på något så ovanligt för amerikansk media som kritik mot klassamhället. Normalt sett brukar jag bli lite tjurig när jag hör medelklassbarn som aldrig varit fattiga, gnälla över hur orättvist livet är och det blir lite märkligt när Daria som har två arbetande föräldrar och bor i ett stort fint hus, upplever sin egen situation som hopplös. Men med tanke på att det bittra priset för hennes ekonomiska välstånd är två sönderkörda föräldrar som är två kaffekoppar från det totala nervsammanbrottet och en manisk lillasyster som desperat kämpar för att inte bli som Daria, så känns det aldrig orealistiskt eller som att jag stöts bort från deras värld. Trots att de ibland är gnälliga, bortskämda och arroganta skitstövlar så öppnas ändå mitt hjärta för Darias, Janes och Quinns vedermödor. Bra kultur vågar uttrycka sanningens mångfacetterade natur, och hur bister den än är så tror jag att det bara är den som kan förena oss. Ensamhet och alienation något som överskrider politik och klassfrågor. För ett par veckor sedan kom nyheten att Daria släpps på DVD under 2010 och jag kommer vara riktigt tacksam över att äntligen kunna kasta mina gamla VHS-kopior åt helvete.

När jag lämnade biosalongen igår kände jag mig arg, äcklad och smutsig. Efter höga betyg i media och recensenters snack om en återgång till skräckfilmernas storhetsdagar på åttiotalet, var jag tveksamt optimistisk till Sam Raimis Drag Me to Hell. Jag borde ha vetat bättre. Många skräckfilmsälskare har misstagit Raimis hungriga ambition att bli regissör för en okuvlig och passionerad kärlek till skräckfilm. Vad många inte förstår är att hans debutfilm The Evil Dead var ett cyniskt, men onekligen inspirerat och lovande verk för att ta sig in i filmindustrin på det sätt som var brukligt på åttiotalet. Idag rekryteras merparten av amerikanska regissörer från reklambranschen, men förr var den stora öppningen till den förlovade drömfabriken att göra en skräckis och visa att man kunde leverera en solid genrefilm. The Evil Dead blev inte bara en fantastisk skräckfilm utan en stilikon för reklamfilm över hela världen och många har låtit Rami fortsätta att vila sig på sina gamla lagerkrans som blodstörstig och hårdkokt skräckregissör. När slapstick- och swashbucklingfantasten Raimi gjorde den självironiska uppföljaren Evil Dead II, stod det klart att han aldrig varit en skräckälskare, men till jag såg Drag Me to Hell var det en nyhet för mig att han inte bara ogillade, utan formligen hatade genren.  

Trots hård konkurrens från Watchmen, Insects Unlisted in the Encyclopedia och Stop-Loss var Drag Me to Hell den sämsta filmen jag sett i år. Jag önskar att jag var oskyldig nog att påstå att jag har svårt att tänka mig en mer motbjudande rasistisk, dum, oinspirerad och löjlig film, men tyvärr är världen så fullproppad med kass media att det inte är svårt att hitta konkurrenter. Det tråkigaste är att det är sällsynt att skräck lyckas sänka sig till en lika själsäcklande låg nivå som normalt sett bara är reserverad för amerikanska komedier. Det finns inte en enda sammanhängande minut i Drag Me to Hell som inte suger rutten sperma från en vårtfylld Moderatkuk. Manuset är katastrofalt, rollprestationerna under all kritik och Raimis regi är så talanglös att det förefaller helt otänkbart att The Evil Dead har gjorts av samme man. Det mest pinsamma är inte när Raimi pissar över hela skräckgenren med sitt Kalle Anka-våld och sina billiga chockeffekter, utan den verkligt storslagna tragiken infinner sig när han försöker vara allvarlig. Det är som att se en riktigt full svennestudent, trots gummiben, blödande skallskador och brutna armar om och om igen försöka sätta sig på sin stulna cykel.

De marknadsförare och recensenter som bestämde sig för att kalla den romantiska skräckslapstickskomedin Drag Me to Hell för en skräckfilm är egentligen de stora bovarna bakom att jag känner mig lurad och besviken. Efter femton år av amerikanska propagandaskitfilmer, som bara blir dummare och dummare, är det sällan jag går på bio numera med ett öppet sinne och tack vare att jag väntade mig något annat än en barnslig tramsfilm, lyckades Sam Raimi verkligen fylla mitt inre med den maskätna avföring han kallar humor innan jag hann få upp mina skyddande barriärer. Jag har inte känt mig så våldtagen sedan min chef bjöd ut hela arbetsstyrkan på en förhandsvisning av Austin Powers 2. Det är märkligt hur Raimi lyckas komma undan med den rasism som fullständigt genomsyrar Drag Me to Hell. En mindre namnkunnig regissör hade blivit slaktad. Jag förmodar att den enda anledningen till att han fått höga betyg är att svenska recensenter delar hans förakt för skräck och vill knipa egna legitimeringspoäng genom att hänvisa till den undergroundskräck han blev känd för. Skräck är inne och filmer som Drag Me to Hell är resultatet av den nya trenden. Två hundra dumma re-makes av japanska filmer regisserade av cyniska reklamfilmsregissörer, ironiska svenssonskräckisar som står över genren och billiga kopior av filmer från en tid då sanna konstnärer fortfarande verkade inom genren.

De som läst debatten i kommentarsfältet till förra inlägget vet hur arg och besviken jag är över hur skräck behandlas. Jag älskar skräck så passionerat att det gör ont, den har betytt så mycket för mig genom åren och det är hemskt att se hur vidriga kapitalistsvin gräver upp skräckfilmens ruttnande lik och tvingar det att dansa för småslantar. Det gör mig upprörd och trött av att se hur borgarbrackor dänger ihop ett skräckalster för att hänga på en ”lättskriven” genre och göra sig ett namn som en ”ung”, ”farlig” och ”häftig” författare eller regissör. Det gör mig förbannad att se hur förlag och filmbolag ser ned på skräckfantaster som en bunt lallande idioter som är nöjda med en dräglande vampyr och lite oinspirerat sex och våld. Jag ser hellre att skräckgenren försvinner helt än fortsätter längs den här vidriga utvecklingen. Det sista jag vill se är en svensk skräckvåg som med samma innehåll, stil och synsätt som deckare, på allvar lyckas konkurrera med kriminalromaner och kokböcker om svenssonmänniskornas plånböcker. Trots att min definition av skräck skiljer sig så markant från hur gemene man upplever, definierar och tolkar den, så vidhåller jag att jag är stolt över att skriva skräck. Jag är lika förvånad som genuint tacksam över att jag hittat en liten kärna av läsare som delar min syn på hur skräck borde vara. Självklart kommer jag att vänsterprassla med andra genrer, testa många olika uttrycksmetoder och skriva en del riktigt kassa saker, men jag dör fan hellre än förnedra och göra mig lustig över mitt ursprung eller det jag älskar. Känner jag inte att jag på allvar har något att tillföra genren, så håller jag mig hellre borta och skriver något annat. Jag har aldrig trott på kompromisser. Antingen gör man något för att man älskar och måste göra det, eller så skiter man i det. Till syvende och sist har pengar, framgång och berömmelse bara den makt vi tillskriver dem.