cjhakansson

Ha! Ni trodde att jag glömt, men tji fick ni. I ett tidigare inlägg lovade jag att återkomma till vampyrserier jag gillar och här har ni äntligen blogginlägget som Satan glömde. En för mig helt okänd författare vid namn Pat Mills (host) har skrivit den franskspråkiga serien Requiem: Vampire Knight, mästerligt målad av Olivier LeDroit. Requiem är en veritabel häxkittel av perversa idéer som skulle göra BDSM-gotikern Michael Manning och självaste Michael Moorcock avundsjuka.





Den nazistiske officeraren Heinrich skiljs från sin judiska älskarinna av Gestapo, transporteras till östfronten och dör på en snötäckt slätt 1944, avrättad av en sovjetisk soldat för sina krigsförbrytelser. Förnekad dödens frid återföds Heinrich i helvetet som vampyren Requiem där han som en del av den styrande eliten, dras in en konflikt av kosmiska proportioner. Som belöning för att slåss mot ljusets makter erbjuds han svart opium för att glömma sina mänskliga svagheter.




- Man muckar inte med Zombiepiraternas drottning

Mills och LeDroit häller hela hinken över sina läsare. Varje sida är som ett hårdrocksomslag där Helvetets arkitektur är lika vacker som den är mardrömslik. Varje serieruta vibrerar av absurda idéer och varje pratbubbla är en böld av absurda påfund och gnistrande dialog. I helvetet går tiden baklänges så att de farligaste vampyrerna är små överjävliga spädbarn. Klimatet är omvänt och landmassorna är omkastade så att haven är länder och länderna är hav. Det mest perversa brott man kan begå är att göra goda gärningar. Ondskan i Requiem sprutar över sidorna som ett par nyöppnade barnådror.




- Draculas luftflotta anländer till Dystopia

Mills är i högform. Den sedvanliga brittiska humorn sprudlar, överklassföraktet sjuder och kvinnorna sparkar röv och häcklar machograbbarna så det står härliga till. Jag vänder blad med tonårig förtjusning och darrande andakt. Varje nytt album känns faktiskt som en gåva och Requiem är en av mina absoluta favoritserier. Hittills har sju album översatts till engelska, varav fyra samlats i två okej utgåvor.

Eftersom jag är så jävla lat, slänger jag upp nu en redigerad repris på ett blogginlägg från 2006, som jag i ett anfall av akut samhällshat raderade i 2007 års stora Bloggpogrom. Trogna läsare kanske kommer ihåg det.





Claudia - Vampire Knight är en spin-off från Requiem, tecknad av Franck Tacito. Claudia är också, mig veterligen, Mills första försök med en kvinnlig huvudperson. Pat är riktigt duktig på att både skriva sympatiskt och satiriskt om sina manliga karaktärer. De är ofta kontrastfyllda och mer komplexa än vad man kan tro vid första anblicken. Slaine är en självgod, egoistisk mansgris men som ändå underordnar sig jordgudinnan och tar realpolitiken på så stort allvar att han väljer att bli kung över sitt folk, trots vetskapen att det kommer att innebära att han efter den förbestämda korta tiden på tronen, kommer att offras till gudarna. Marshall Law är en sadomasochistisk hjälte som hatar hjältar och följaktligen sig själv mest av allt. För att stoppa maktmissbruk är han tvungen att missbruka sin egen makt och bli just den fascist han avskyr.

På ytan är Mills historier rena tonårsfantasier om tuffa, råa hjältar som härjar och slaktar till höger och vänster. Men under ytan finner vi mörkret, den subversiva politiken, anti-fascismen och det renodlade hatet mot konformister och religion. Det är Moorcockinfluerat så det skriker, det är kaos och den åttauddiga stjärnan och den behornade guden i käften på allt konservativt. Claudia – Vampire Knight är en subversiv serie, men är långt ifrån något av Mills mest politiska verk. Han har haft kul, helt enkelt.




- Zombieövergrepp, typiskt överklassvåld mot fattiga smutsiga stackare.

Tyvärr så är alltför ofta kvinnor i äventyrshistorier väldigt manhaftiga av sig. Kanske är det nödvändigt för att få till de nödvändiga ingredienserna av ultravåld, action och storslagna händelser på så få sidor som möjligt. Eller så beror det kanske på att många män ser våld som ett typiskt manligt fenomen och helt enkelt inte vet hur de ska beskriva kvinnliga våldsverkare, trots att det inte direkt saknas förebilder från den verkliga världen. Det är enklare med skräck, som trots sitt rykte som en misogynistisk genre, i mina ögon är en av de berättartraditioner som ger mest utrymme åt ärligt porträtterad kvinnlig handlingskraft.




- En shoppingdrottning och dödsmaskin, inte något avelsdjur

Claudia är inget undantag, och den som väntar sig ett lite mer nyanserat porträtt av en kvinnlig hjältinna gör nog bättre i att läsa Modesty Blaise. Claudia löser alla problem med mer våld och är så genomruttet ondskefull att det är svårt att tänka sig en mer osympatisk hjältinna. Fast det är ju såklart det som gör henne så tilltalande. Följdriktligt nog behandlas hon på precis samma respektlösa sätt som Mills manliga actionhjältar och är precis lika knasigt svinig som sina testosteronstinna motsvarigheter. Det är gräsligt skoj hur obeslutsam hon blir när hon ska köpa en kista som definierar just henne och hur fåfäng, självisk och hedonistisk hon ofta porträtteras. Jag gillar också att första albumet inleds med att hon ska offra sin dotter till Satan, vilket är en rejäl spark på den traditionella moderskapsrollen och att ett flertal av hennes motståndare är sexuella rovdjur som hon får gå lös på med fullt förakt.





Claudia är inte lika bra som Requiem. Kanske beror det en del på översättningen. Jag tror Mills skrivit på engelska, blivit översatt till franska och sedan blivit översatt igen från franska till engelska av de inte alltför litterärt begåvade människorna som handhaver Heavy Metal. Vilket är synd, för Mills har järnkoll på sitt språk. Det är enkelt men exakt. Återigen, lite som Moorcock under sextio- och sjuttiotalen. Men framförallt tror jag det beror på att Tacito inte är en lika begåvad bildberättare eller tecknare som LeDroit, layouten tar inte tillvara på Mills text. Första albumet är betydligt bättre hantverksmässigt sett, än de två påföljande. 




- Lidandet är hjältens lott

Både Claudia och Requiem är förmodligen de mest barnförbjudna serier som Mills gjort. Förutom det sedvanliga ultravåldet (som dock inte uppnår Marshal Laws excesser), bjuds läsaren på mer suggestiv kinky sex och BDSM än i något av hans andra verk.

Så går det när man släpper lös pervobritter i ett land som inte förtrycker sexualiteten.

Min kropp sparkade bakut ur för två veckor sedan. Efter alltför mycket stress i kombination med att ha suttit för mycket vid datorn fick jag ett rejält, hederligt ryggskott som en sorts försenad nyårskaramell. Jag är ganska duktig på att uthärda smärta, men första dagen var bland det värsta jag varit med om. Trots att jag var fullpumpad av alla smärtstillande jag kunde hitta i badrumsskåpet och ett par slattar sprit från frysen, gjorde det så ont att jag bara kunde ligga på golvet och fnissa av smärta. Min ena hjärnhalva undrade vad det var som var så jävla roligt, medan den andra var så upptagen med att flabba att den inte kunde svara och jag antar att mitt fnissande var en sorts kompromiss mellan surmulenhet och hysterisk gapskratt.

Ryggen kärvar fortfarande och jag har svårt att sitta ned i mer än ett par minuter, så det här inlägget är lite knepigt att skriva. Ni märker det inte, men innehållet kommer i stötar. Sitt. Hacka på tangentbordet! Stå. Gå runt lite. Sitt ned igen. Knappeli-knapp-knapp! Ligg.

Men jag måste skriva, jag står inte ut att bara promenera och lyssna på bra musik, eller ligga ned och läsa bra böcker och se fantastisk film och sedan inte kunna skriva något självt. Så det blir ett inlägg trots att jag inte borde sitta här.

Aj. Aj. Dags för en pausbild, medan jag rör på mig.





Desperation av Stephen King är en rak, smutsig och våldsam skräckhistoria som lätt hör till en av hans bättre. Den publicerades redan 1996 men vid den tiden hade jag tröttnat på King och ignorerade därför den totalt. Det är egentligen tur att jag inte läste den vid den tidpunkten eftersom jag troligtvis skulle ha blivit så fundamentalt genomäcklad av att gud spelar en avgörande roll i Desperation att jag hade kastat den ifrån mig och avsvurit mig King för evigt. Något jag faktiskt gjort en gång tidigare då jag läste Pestens Tid på gymnasiet. Nu när jag är lite duktigare på att separera konstnären från konstverket så blir jag bara våldsamt irriterad, istället för rosenrasande över guds närvaro i boken. För att jag skulle fortsätta vända sidorna och faktiskt njuta av en synnerligen välskriven roman, var jag tvungen att konstant säga till mig själv att jehovakuken trots allt inte porträtteras som en glad farbror, utan en tyrannisk och småsint jävel.

Jag har inga problem med att King är kristen och jag stör mig inte på att Tom Araya i Slayer är det heller. Konstnären är inte konstverket. Jag tycker om Ninth Gate, Repulsion och Rosemary’s Baby, men vad Roman Polanski anbelangar tycker jag han, som alla andra våldtäktsmän, ska straffas med den stora rostiga häcksaxen. Ändå tar det emot varenda gång gud dyker upp i ett verk som en motpol till ondska. Det är både förolämpande och skrattretande. Jag försöker intala mig själv att det är en kulturkrock och att det egentligen inte är konstigare än att Conan gillar Crom och att Arioch hjälper Elric, att gud är en sagotomte, inget mer, men jag får ändå kväljande känslor. Jag kan lika lite acceptera att gud och religion representerar godhet, som jag kan acceptera att Hitler eller Bush porträtteras som schyssta killar. Det går emot alla mina värderingar. Ett tag var jag på väg att lägga ifrån mig boken, men fortsatte ändå, driven av någon sorts pervers nyfikenhet.

Jag pratar ofta om hur mycket respekt jag har för King bör nog betona att jag är väl medveten om hans brister även när han är i sitt esse. Han är pratig. Han lägger ned alltför mycket tid på intrig och förklaringar. Han använder sig av samma klichéfyllda ensemble som han alltid gör: pojken som är lillgammal, den vise äldre mannen, alkoholisten, den mordiske babblande dårfinken, arbetarklasshjälten och den tuffa mamman. Men vad gör väl det? King träffar mig rakt i pojkhjärnan. Den där delen av mig som går igång på slaskiga, mörka grejer i kombination med det naket mänskliga. Så enkelt är det.

Desperation är en modern skräckwestern och jag får jag mitt lystmäte av dödsdömda städer, av förkroppsligad ondska, av splatter, damm och den amerikanska ökenmyten om det hårda landet. Jag är mycket mer förlåtande mot skräck än vad jag är mot andra typer av litteratur. Det spelar ingen roll för mig att hans karaktärer återkommer gång på gång, för han skildrar människor så ruskigt väl att jag inte bryr mig. Alla författare har fixa idéer de aldrig kan släppa. Det är så vi funkar. Vi ältar samma saker om och om igen i ofta lönlösa försök att definiera just den där grejen vi själva inte riktigt förstår eller kan komma till rätta med. Vi går och går, men kommer aldrig till dörren. En läsare måste lära sig att gilla läget, eller börja läsa något annat. Själv väljer jag att göra båda delarna.

Som en parentes kan jag nämna att det underligt nog förekommer en ny typ av karaktär i Desperation som jag aldrig tidigare sett i en roman av King. En punkig alternativtjej. Jag blev lite svimfärdig av förvåning. Det var säkert hennes fel att jag inte kunde sluta läsa.

Här! Ännu en bild medan jag gör lite ryggövningar.



- Asterios Polyp


Efter att mer eller mindre helt spårlöst försvunnit från serievärlden har David Mazzuchelli, den mästerligare tecknaren till två av Frank Millers bästa verk, Born Again och Batman: Year One, återkommit med serieromanen Asterios Polyp. Denna gång står han får både manus och bild. Någon har redan utropat Asterios Polyp till ett mästerverk, andra kritiker har kallat den för en av 2009 års bästa serier och jag har inga invändningar. Historien om hur den arrogante, burduse, självupptagne och fyrkantige arkitekten Asterios plötsligt vaknar upp från sin tvådimensionella verklighetssyn när blixten totalförstör hans våning är både en tanken och känslornas triumf.

Bildberättandet och dialogen drar tankarna till forntida mästare som Harvey Kurtzman och Will Eisner, men värmen i karaktärsporträtten är långt bortom kall, teknisk briljans. Jag skrattade högt när jag läste Asterios Polyp och ibland blev jag så rörd att jag var tvungen att läsa samma sida om och om igen. Det var som om mitt hjärta stannade upp för respekt för skönheten i de människor som Mazzuchelli till synes lekande lätt gett liv åt. Det var plågsamt att läsa hur äktenskapet mellan Asterios och Hana, en tysk-japansk konstnärinna som lider av kronisk blyghet och mindervärdeskomplex, sakta men säkert havererar. Hana är Asterios raka motsats. Introvert och anspråkslös. Krocken mellan det mjuka och det hårda, mellan självhävdelse och skaparglädje skildras förödande skickligt med ett fantasifullt bildspråk utan dess like. Men Asterios Polyp är inte bara en snyftare utan en livsbejakande historia om personlig utveckling. För mig var det upplyftande att läsa om alla karaktärer som Asterios träffar under sin inre resa mot upplysning och hur han sakta men säkert överger teori, teknik och kontroll för att våga skapa något han tidigare förkastat: ett konstverk utan funktion.




- Asterios Polyp igen. Lägg märke till hur Hanas och Asterios världar möter varandra.

Jag promenerar runt lite i min lägenhet och funderar på hur i helvete jag ska få med allt jag vill berätta om, i ett enda inlägg. Jag lider ofta av samma återkommande problem när det gäller bloggandet. Det tar tid att skriva och det är så många fantastiska filmer, böcker och serier jag vill tipsa om att jag får spatt. Hur ska jag hinna utan att bloggandet blir ett heltidsjobb? Jag får fatta mig kortare, helt enkelt.

Så nu kör jag några snabba jävlar och hoppas att ni hänger med ändå.

I Vildingarnas land är en helt jävla makalös film. Den måste ses. Så enkelt är det. Den förvandlade mig till ett litet, blött, darrande bylte med sin förödande ärliga och insiktsfulla skildring av utanförskap och ensamhet. Manuset, regin, fotot och skådespelarinsatserna är helt fantastiska. James Gandolfini är som gjord för att spela Carol, huvudpersonen Max monstruösa alter ego.

Gangsterfilmsdansken Nicolas Winding Refn, mest känd för den ojämna men sevärda Pusher-trilogin, har verkligen mognat som regissör. Hans film Bronson från 2008 knockade mig totalt. Tom Hardys insats som fullblodssociopaten Charlie Bronson, ett brittiskt knytnävspucko som spenderat trettio år i fängelse efter en initial dom på sju år, är så skrämmande att jag drog upp fötterna i soffan. Manuset är fantastiskt bra, dramaturgin sitter som en smäck och allt är väldigt kompromisslöst.

Svensk film imponerar sällan på mig. Den är för krystad och aningslös. Naiv och feg. Det hjälper inte heller att svenska skådespelare agerar som om de fötts runt den telefonstolpe de har i röven. Tacka vet jag när glada amatörer får komma till. Lyftet från 1978 är skriven och regisserad av Christer Dahl och Lasse Strömstedt, författarduon till den fantastiska romanen med samma namn och flera av skådespelarna var vid tidpunkten helt oprövade på vita duken. Resultatet: en riktigt bra film med föredömliga skådespelarinsatser och en värdig filmatisering av en förträfflig bok. Det är som att se ett mirakel utspela sig under de alldeles för korta 117 minuterna. Lyftet känns faktiskt inte svensk. Det är som Ken Loach helt enkelt dubbat om en av sina stenhårda sjuttiotalsfilmer.

På tal om brittisk film så är Boy A ett paradexempel på stenhård betongrealism. Jack släpps ut från fängelset efter att som barn ha mördat en jämnårig flicka. Hans försök till återanpassning och trevande försök till att återfå tron på sin egen mänsklighet är så hjärtskärande att jag satt som på nålar. Jag har ont som fan i ryggen nu, så jag klantar bort chansen att beskriva hur bra Boy A är och

tänker istället snabbt slänga ur mig att

den amerikanska filmen Mysterious Skin från 2004 om förträngningar, ufos, sexuella övergrepp på barn, vänskap och total jävla desperation är (aj, aj, aj)… öh… BRA!

Jättebra!

Aj.

Nu är det dags för ryggövningar.

Ni måste bara kolla in den internetserien Axe Cop, tecknad av Ethan Nicolle och skriven av hans femårige bror Malachai. Den är så jävla rolig att jag dör. Stort tack till Rattsu, för tipset. Axe Cop gjorde min kväll.

Ironi

 

Är man för dum för att göra mångfacetterad media så gör man ironisk media. Jag avskyr glimten i ögat. Flörtandet med elitpubliken. Attityden att skaparen står över sitt eget verk.  Föraktet för pöbeln som inte greppar att skaparen bara driver med dem. Jag har nog klassiska arbetarklassvärderingar: man säger det man menar, eller håller käften. Är man kluven så säger man det, och har ballar nog att visa mer än en sida av saken. Det är svårt att göra det. Det är ännu svårare att riskera att framstå som löjlig och dum, två epitet som ofta tillskrivs människor med annorlunda smak eller åsikter. Ironin är nödbromsen. Det rödmärkta handtaget en feg skapare kan dra i om han får för mycket kritik, när hans kulturella faux pas visar sig innebära alltför starka sanktioner. ”Det var ju bara på låtsas.” Ironisk media är ett practical joke på alla som inte följer mittfåran, som verkligen sitter i bioslaongen eller i läsfåtöljen och förväntar sig att nu – äntligen – ska jag få ta del av tankarna från någon som tänker som jag. Det är ett grymt och onödigt spratt.

 

Lagom

 

Ska man göra något, så gör man det rejält eller inte alls. Att vara subtil är inte samma sak som att vara lagom. Det går att skrika i flera tonarter, man kan gråta på många olika sätt. Att vara lagom är att anpassa sig efter normer man själv inte delar bara för att slippa socialt tryck. Att inte vara lagom är att välja en väg och ta den, vart den än leder. Om det innebär att man måste doppa solen i stinkande avföring, eller andas ut en skakig och ensam regnbåge, så gör man det och struntar i hur dum, löjlig och barnslig man än framstår. Det handlar om integritet. Att våga säga saker man själv kanske tycker är fula, att våga stå för att man inte är vacker. Det handlar om att inte kompromissa. Det innebär inte att man måste kräka sin publik i ansiktet, när man egentligen vill visa något vackert, utan att man är beredd att göra det om man upplever att man måste.

 

Självhävdelse

 

De flesta vill bli älskade. De kanske inte vågar släppa in någon, men behovet av närhet och förståelse finns ändå där som en hunger i oss. Utan andra som uppskattar och bekräftar oss så finns vi inte, vår existens blir meningslös. Det är hemskt att inte få uppskattning när man jobbat som ett djur, att behöva sitta bortglömd fastän man gett sitt allt. Det är ännu värre att bli trampad på när man öppnar sitt hjärta, få ett gapskratt till svar när man bjuder ut flickan man tycker om. Men känslorna måste ut. Ärliga känslor kan inte ligga still. Dödsstöten för all form av media är om skaparen inte släpper taget om sina rädslor utan låter dem påverka innehållet. Skriver provocerande för att framstå som tuff, eller censurerar sig själv för att bli mer omtyckt. Det är läskigt att blotta sig själv, men det är något man måste göra. Hur mycket vi som skapar låtsas vara separerade från vårt skapande, så är de trots allt en förlängning av oss själva. På gott och ont.

Brukligt är väl att man sammanfattar året på något sätt. Jag brukar sätta mig ned och fundera lite på vad som hänt och varför. I år tog det fem minuter att fastslå att 2009 var ett riktigt rövår på praktiskt taget alla plan. Men eftersom det här inte är en emotionell hårdporrsblogg där jag fläker ut mig, så tänker jag istället fokusera på de bästa verklighetsflykterna jag haft under 2009.

BÖCKER

Rape - A Love Story
Man Crazy
Zombie
Blood Mask
The Stolen Heart
Cell
Ta mig, ta mig med dig
Nocturnes
That was then, this is now
In the miso soup
Audition
69
Piercing
The Wasp Factory
Stängslet
Concrete Island
The Drought
Blind willow, Sleeping Woman
En svag doft av död

SERIER

EC Archives: Two-Fisted Tales vol 1 och 2
Borderline Vol 3
Devil Dinosaur Omnibus
Requiem vol 7
Low Life
Savage vol 4
Garth Ennis' Battlefields
Button Man vol 3 och 4
Nexus: Space Opera
St Swithins Day
Narcopolis
The Crossed
Homo Norvegicus
Nova
Incredible Hercules
Guardians of the Galaxy

FILM

A Day on the Planet
Repulsion
Memories of Matsuko
Hara-kiri
Green Minds, Metal Bats
Bottled Fools
The Taste of Tea
Samurai I-III
Daytime Drinking
Babel
Nightmare Detective
Amores Perros
The Last Picture Show
Inland Empire
Tokyo Gore Police
Gran Torino
The Human Condition I-III
Boys Don't Cry
La Zona
The Wrestler
Up!

Blitzkrieg lönar sig tydligen, för jag blev bra tagen på sängen när Eskapix-förläggaren Henrik Holmström hörde av sig och berättade att min novell, Den brända jorden, vunnit Cathayas Novellpris 2008!

Jag var tvungen att surfa in på Cathayas sida flera gånger för att kolla så han inte drev med mig. Såhär stod det att läsa redan den 22:e december:

Föreningen Catahyas pris för bästa svenskspråkiga novell med motiv hämtat ur den fantastiska litteraturen (skräck, fantasy, science fiction) tilldelas för år 2008 C J Håkansson för novellen ”Den brända jorden”, publicerad i volym 5 av antologiserien Eskapix, mars 2008. Prissumman är 1.000 kr.

Juryns motivering lyder:

”Den brända jorden” är en skräckberättelse om en misslyckad far som försöker att lappa ihop förhållandet till sin dotter, men något annat kommer i vägen – en accelererande, våldsam mardröm, där far och dotter drabbas av något som de varken förstår eller kan reda ut. Novellen kan läsas både som en ren berättelse om något oförklarligt och fruktansvärt och som en metafor för livshändelser som ligger utanför den enskilda människans kontroll.

C J Håkansson debuterade våren 2007 på Vertigo Förlag med splatterromanen Fjärilen från Tibet.

Inte nog med äran, jag får tusen spänn att köpa böcker för! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt, eftersom jag fortfarande tror att det är någon sorts skenanfall. Det är en underlig känsla att få ett så konkret bevis på uppskattning.

Ett stort tack till juryn och till Henrik som valde att publicera novellen.

 

Häromkvällen läste jag ut Chuck Palahniuks senaste roman, Pygmy. En serie rapporter från en trettonårig sabotör som infiltrerar USA som utbytesstudent från ett påhittat land, som verkar vara en amalgam av Nordkorea, Kina, Kuba och Nazityskland. Endast beväpnad med sitt överlägsna intellekt, oerhörda förakt för kapitalismen och oövervinneliga kung-fu-krafter är hans uppdrag att förgöra landet och dess dekadenta kultur. Den tog mig ett tag att läsa, tack vare den kompakta knaggelengelskan som den utländske huvudpersonen Pygmy skriver sina rapporter på, och ett gäng svårtydda referenser till amerikansk high school-kultur som jag var tvungen att slå upp eller fråga mina jänkarvänner om.

 

Pygmy är Chucks fränaste attack på amerikansk konsumtionskultur sedan Fight Club och ända fram till slutet var jag övertygad om att han överträffat sig själv. Till en början var jag tveksam till språket i Pygmy, eftersom det egentligen är lyft rakt av från Xialou Guos mästerliga roman A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers. Då Chuck är amerikan och Guo faktiskt skrev sin roman på Engelska, som var ett främmande språk för henne, upplevde jag Chucks parodiska språkbruk som lite överlägset och som ett tarvligt försök att knipa billiga poänger. Jag kan föreställa mig hur amerikanska frat boys sitter och skrockar för sig själva om hur jävla crazy det är med små kinagubbar som pratar konstigt, och det gör mig förbannad. Till Chucks försvar, så är språket vansinnigt vackert och välkomponerat, rytmen och ordvalet har en satsmelodi som sjunger och strålar ut från sidorna. Han hymlar inte över att USA är ett rasistiskt land eller över hur nedlåtande och föraktfullt Pygmy blir mottagen. Amerikanerna han möter är i bästa fall outbildade, överlägsna och okunniga och i värsta fall, direkt fientliga och onödigt grymma. De senare framställs som förvirrade djur som biter i alla riktningar, för att de helt enkelt inte står ut med trycket från de konstant överhängande sociala kraven. Som en motpol till värdfamiljen och klasskamraternas attityder är Pygmys rapporter, där han vädrar sina stundtals förbryllade och stundtals försmädliga åsikter och reflektioner över USA, träffsäkra, faktabaserade och djupt bitande. Hans kritik mot amerikanska ungdomars själviska ytlighet, mot amerikansk utrikespolitik och hur praktiskt hela landet är nedsövt av anti-depressanter, potensmedel, Kristendom, TV, självhjälpsgurus, frosseri och sexualneuroser, är så bitande att det är hopplöst att hålla sig för skratt. Att läsa romanen Pygmy är ren och skär skadeglädje.

 

[Varning: Here be spoilers!]

Men säg den glädje som varar. Jag ogillade verkligen slutet i Pygmy. Det kändes som om någon tvingat Palahniuk att skriva om och göra rätt, så att ingen skulle kunna anklaga förlaget för oamerikansk verksamhet, och med tanke på hur regissören Brian DePalma blivit behandlad för filmen Redacted, så verkar det vara trovärdiga farhågor. En annan möjlighet är att Palahniuk helt enkelt och ytterst bittert ser amerikansk kultur som ett oövervinneligt monster som förgör till och med de som har en exceptionell motståndskraft. Kanske är det så att det är omöjligt att inte assimileras. Eller så tycker han att USA, trots allt är ett kalasland, med fantastiska möjligheter för den som har något att komma med. Fan vet. I vilket fall är slutet slarvigt skrivet och känns onödigt farsartat. En riktig besvikelse.

Nu ska jag slänga mig i soffan och läsa de samlade utgåvorna av Modesty Blaise, skrivna av Peter O’Donnell och tecknade av James Holdaway. Modesty är ett av serievärldens absolut tuffaste och genomarbetade kvinnoporträtt. Hennes pulpiga, snaskiga och våldsamma äventyr går aldrig över gränsen till att förvandla henne till ett objekt. Inte ens när hon är ett offer, eller en skoningslös hämnare, tappar hon sin värdighet, utan fortsätter vara människa och en trovärdig karaktär. Det är märkligt att den här serien skrevs på sextiotalet och att så få femme fatales sedan dess, lyckats leva upp till samma höjder eller spänna över samma breda register som fröken Blaise. Tuffa kvinnor idag, är jättepattade, tvådimensionella bimbos som uppför sig som män och verkar helt framrunkade från svettiga nördars pojksängsfantasier. Jävligt sorgligt. Det är kanske den brittiska andan igen, de har mer att komma med, helt enkelt. Eller att man idag rekryterar serieförfattare enbart från fanboyträsket, där få har några egentliga livserfarenheter, till skillnad från O’Donnell som på nära håll sett resultatet av krig och förödelse och under sin militärtjänstgöring på Balkan, träffat flyktingbarnet som skulle bli förgrunden till Modesty. En berättelse blir aldrig bättre än författaren.

Jag har funderat ett tag på vad det är som gör kvinnliga krigare så populära i seriekulturen, men inte kommit fram till ett bra svar. I Quentin Tarantinos fall verkar det vara ren och skär sexuell lusta och önskan om att få bli pungsparkad av en supertuff inkarnation av Ms Peel från tv-serien The Avengers - en kombination av bdsm femdom-fantasi och fotfetischism. När det gäller serienördar verkar det handla om att få träffa pojkflickan som blir en vän, den där coola, extremsportande, rövsparkande vännen som räddar ynglingen från det ensamma pojkrummet och de sviniga mobbarna. I deckare känns det mer som att det är den otyglade sexualiteten som lockar. Varför gillar vi dem?

Jag frågar mig själv samma sak, eftersom jag inte känner en sexuell dragning till kaxiga, hårda kvinnor, då min sexuella läggning sparkar bakut åt tanken på att underkasta mig. Kanske är det en kräkreflex av hur kvinnor så ofta, och så orättvist, porträtteras som menlösa mammavåp och konservativa familjesammanhållare, som får det att vända sig i mig? Egentligen föredrar jag nog en stark men realistisk kvinnobild i media, som den i Dirty Weekend av Helen Zahavi, eller som någon av Oates många kvinnor som står pall under fruktansvärda plågor, än den idoliserade, rövsparkande superhjältinnan. Kvinnor är ju trots allt som vi män. Varken goda eller onda. Varken starka eller svaga. Varken bäst eller sämst. De är bara människor. Ändå är det något som lockar med Modesty, Lady Snowblood, Battle Angel Alita, Coffy och alla feministiska skräckfilmshjältinnor och jag antar att jag tycker det är oerhört befriande att se någon i totalt underläge ställa sig upp och slå hårt som bara fan.

Tre snabba boktips. Jag orkar inte skriva några längre recensioner, orden sviker mig idag, så jag tänker helt enkelt hota er med stryk om ni inte läser åtminstone en av följande böcker. Där orden tar slut, tar nävarna vid. Jag har kryssningsmissiler och tvekar inte att använda dem.




- från min undervattenskanot i Stångån skickar jag en polarismissil i skallen på den jävel som inte behagar läsa någon av böckerna. En svartvit åt de stora och en färgglad åt de små.


Rape – A Love Story av Joyce Carl Oates

Tolvåriga Bethie är på väg hem med sin mamma efter en fest då de blir överfallna av ett påtänt gäng skithögar från grannskapet. Från sitt gömställe hör hon hur hennes mamma blir gängvåldtagen, brutalt misshandlad och sedan lämnad för att dö. Räddningen, hämnnden och den första kärleken för Bethie kommer från ett helt oväntat håll, den ende mannen i världen som vågar göra vad som måste göras. Det är rått, naket och ilsket, Oates skriver som den ordets gudinna hon är. Pissfega Bonniers valde att översätta titeln till Våld – En historia om kärlek. Svin.

Mancrazy av Joyce Carol Oates

Osäkra skönheten Ingrid Boone raglar, sönderknarkad och självstympad, från den ena mannen till den andre i jakten på en person som kan definiera henne, som kan ta den frånvarande pappans roll som den älskande gestalten i hennes liv. Bli pusselbiten som skänker henne frid. För alla vet ju att en kvinna bara är till för att blöda, att hata sig själv och gå under. Värdelös utan en man. Som Dog-girl hamnar hon i händerna på Satan’s Children - ett Manson-liknande, djävulsdyrkande MC gäng lett av Enoch Skaggs som påstår att han är född av Satan själv. Hans säd får inte spillas på marken, Antikrist ska födas ur hans harem. Det här är en av Oates absolut bästa romaner. Ingrids neurotiska, självdestruktiva liv, hennes plåga och vilsenhet beskrivs med en skärpa som få andra författare besitter.

En svag doft av död av Guillermo Arriaga

En ung flicka hittas mördad och naken utanför en fattig by på den Mexikanska landsbygden. Byborna tror att hon är femtonårige Ramons flickvän och börjar pressa honom på att utkräva en blodig hämnd på den man som misstänks vara mördaren, en kringdrivande handelsman känd som Zigenaren. En man som överlevt ett flertal mordförsök, som blivit skjuten och huggen med machete och ändå överlevt. En farlig man som skulle kunna sluka Ramon i ett nafs och som förmodligen är helt oskyldig till dådet. Arriaga har skrivit manus till bland annat Babel och Amores Perros. Prosan är karg och händelseförloppet skildras enkelt och skoningslöst. Det är som att läsa en klocka, som sakta tickar mot undergången. Som vanligt offras individen för att det ruttna och korrumperade kollektivet ska få överleva.



- Du har blivit varnad. Nu är den på väg.

Jag tror jag har sett mer tv-serier än film i år. Mitt privatliv har på sistone varit mer trassligt än vanligt och när jag jobbar med boken orkar jag inte med något alltför tungt. Senast såg jag Being Human och Misfits, två utmärkta brittiska produktioner.





Being Human handlar om hur en vampyr, en varulv och ett spöke försöker återknyta sina band till mänskligheten genom att dela en lägenhet i Bristol. Till skillnad från skitserien True Blood skildras utanförskapet med föga glamour. Varulven är en överbegåvad nörd som lider fruktansvärda kval för vad som ska hända varje fullmåne. Lykantropin är en förbannelse som en gång i månaden ger honom så djuriska drifter att alla planer på ett drägligt liv och en stadig flickvän skjuts i sank. Han har inget annat val än att hanka sig fram på diverse skitjobb och undvika all mänsklig kontakt. Hans ende vän är en vampyr som försörjer sig som städare på Bristols allmänna sjukhus och lever under konstanta kval över att återfalla till sitt blodsmissbruk. Två misslyckade typer som sökt sig samman och tar hand om varandra när ingen annan gör det.

Being Human är på många sätt en mindre oskyldig, brittisk version av Buffy the Vampire Slayer. Jag kan inte påstå att Being Human är ett mästerverk. Dramaturgin och intrigen fallerar bitvis, men den första säsongen är både välskriven och välagerad. Brittiska skådespelare håller en hög klass och skänker även de mest skruvade repliker och händelser en sorts realism och värdighet. Jag är tveksam till manusförfattarnas tilltag att knöka in en intrig med elaka skurkar och stora omvälvande hot, då styrkan i serien ligger i hur ett gäng alienerade varelser försöker låtsas som att de har någonstans att höra hemma. Det är överflödigt och rimmar inte alls med den i övrigt lågmälda tonen. Hotet som kommer från vardagen och samhället är betydligt otäckare än det övernaturliga motståndet från Bristols vampyrklan.

Being Human är medryckande och jag bryr mig verkligen om karaktärerna. Ofta skrattar jag högt i soffan åt de bittra replikerna och den svarta humorn. I ett avsnitt har grannarna fått för sig att den småpuckade vampyren är en pedofil och mitt under belägringen, då tegelstenarna och tomaterna haglar mot rutorna, sitter vännerna hukade framför tv:n och tittar på hur Draculas slott blir intaget av upprörda bybor.

”Jag har alltid tyckt att den där scenen var lite överdriven, men nu är det fan som något av Ken Loach.”

Min favoritkaraktär är den gräsligt joviale men genomvidrige vampyrsnuten Herrick, seriens antagonist och sanningssägare. En person som fullständigt dominerar varenda scen han är med i.





Jag tycker inte att det är en överdrift att påstå att Misfits är en av de bästa, pågående tv-serierna just nu. Fem ungdomsförbrytare som gör samhällstjänst tillsammans blir under ett underligt oväder träffade av en blixt som ger dem superkrafter. Ovädret har gett fler människor övernaturliga krafter och de finner sig plötsligt indragna i en kamp på liv och död med sin övervakare som blivit våldsamt stark och spritt språngande galen.

Manuset är fantastiskt välskrivet utan ett spår av ironi eller självmedvetenhet. Dialogen är bitsk, träffsäker och realistisk. Replikerna är så dräpande att de får mig att skrika av skratt. Regin och fotot är oklanderligt. Skådespelarna är makalöst begåvade och förmedlar sina roller med skärpa, humor och intensitet. Karaktärerna suger sig fast och även den mest påfrestande huvudpersonen sedan Ferris Bueller blir någon jag verkligen bryr mig om. Misfit är en hit på alla plan.

Eftersom Misfits huvudsakligen riktar sig till en tonårig publik är varje avsnitt fyllt av musik och filmspråket är anpassat efter vad som är populärt på bio just nu. Brittisk populärfilm har de senaste tio åren apat efter amerikansk metafilm, och sökt sig till dagens ADHD-publik med snabba klipp och rörlig kamera. Men den hypercoola och humoristiska krocken mellan Fucking Åmål och Chuck Palahniuk överskuggar konstigt nog aldrig det ömsinta och fingertoppskänsliga porträttet av de ungas besvärliga liv. Brittisk film har inte tappat sin själ, utan fortsätter att utmana sin publik med mogna karaktärsporträtt och miljöbeskrivningar. Misfits har inte hittills blivit sliskig eller bombastisk, utan håller båda fötterna på jorden.

Misfits är en studie i utanförskap. Alla ungdomarna kommer från fattiga kvarter och besvärliga förhållanden. Brittisk tonårskultur har fått löpa gatlopp de senaste åren och utsatts för hård kritik av pressen som älskar att frossa i tonårsgraviditeter, våldsbrott och droger. Misftis är ett naturligt svar på den skräck och avsky vuxenvärlden känner inför skumma, storkäftade och oförskämda snorungar i luvtröjor och dyra märkeskläder. Tonåringarnas liv av sex, droger och festande skildras osentimentalt och förvånansvärt naket, utan pekpinnar eller översitteri. Huvudpersonerna är unga och fyllda med liv, men de saknar erfarenhet och karaktär nog att stå pall mot livets alla tryck och grymheter. Dilemmat i att vilja ha allt vad livet erbjuder, men inte kunna hantera det, porträtteras med föredömlig ärlighet.

Misfits genomsyras självklart av den typiskt svarta och underdrivna humorn och påminner mycket om något man skulle kunna läsa i 2000AD eller se i en film av John Huges på åttiotalet. Jag tänker inte säga så mycket mer om hur briljant Misfits är, utan låta er upptäcka det själva.

Mitt läsande har verkligen skett stötvis det här året. När jag jobbat på boken så har jag inte orkat läsa något mer krävande än ganska ytliga serier. Men så fort jag fått iväg ett nytt korr till redaktionen så har min läshunger varit enorm. I ett anfall av optimism försökte jag mig på att läsa lite fantastik och började på The Night Watch av Sergei Lukyanenko för ett par månader sedan. Jag gillade filmerna och tänkte ge den ett försök. Det tog lång tid innan jag lyckades slutföra den.

Romanen är tekniskt sett en samling av tre löst sammanhängande långnoveller med delade karaktärer. Berättarrösten är den cyniske och småbittre förloraren Anton, som är med i nattvakten, en organisation av goda magiker som patrullerar Moskva för att se till att de onda magikerna inte hittar på bus. Jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. I början var jag smått underhållen, på samma sätt som jag är underhållen av de knasiga idéerna i en lättviktig skräpfilm, men den andra hälften av The Night Watch var ren och skär plåga. Idéerna förlorar sin lyster och jag blir till slut trött på att det aldrig görs något spännande med dem. Karaktärerna är platta och deras relationer sinsemellan är så fryntliga att det känns som Sergei skriver direkt från stora hobbitgrottan där man kramas, röker pipa, dricker finöl och retas godmodigt hela dagen lång. Metalkillen i mig rullar runt i panikångest när Antons kompisar skrattar som skäggiga, muskiga män brukar göra i Kustarica-filmer, åker harley och hänger obekymrat med de häftigaste rocksnubbarna i stan. Stön. Det verkar vara lite som när Jan Guillo beskriver sig själv som korsriddare eller hemlig agent, när rödvinsvänstern idoliserar arbetarkillar eller när Stieg Larsson drägelrunkar över omöjligt porrsnygga gothbrudar som är bäst på allt.

Jag vet inte om det är översättningen eller inte, men språket är stolpigt och trögflytande och precis som i Tolkien dyker det upp lite glada sånger då och då. Påhittade rocklåtar som Anton lyssnar på i sin walkman när han ska vara svår och övergiven. De är förfärliga och jag hoppas innerligt att de verkligen är påhittade. När Anton - som jag förmodar ska vara en sorts Spillane-snubbe som är lite deppig, röker för mycket och dricker vodka - drar runt på stan och beklagar sig över sitt öde och hur hemskt allt är, blir det rent skrattretande. För skeendena, karaktärerna och världsbilden i The Night Watch är läskigt naiva. Det skrämmer mig hur man som vuxen människa, kan ha en så begränsad uppfattning om smärta, ondska och alienation. Att någon ser lidande som ett sorts romantiskt stilgrepp istället för en möjlighet att säga något väsentligt. Jag gillar depressiv, mörk och realistisk misärlitteratur och förväntade mig faktiskt att en fantastikroman från Ryssland, de trasiga vodkahjältarnas hemland, skulle innehålla en rejäl dos svärta och existentiell ångest. Tyvärr blir det inte så. Lukyanenko lägger ned en massa tid på att förklara att nattvakten är lika taskig och manipulerande som dagvakten (den onda motsvarigheten), men det blir aldrig riktigt trovärdigt, eftersom han aldrig lyckas gestalta de båda organisationernas människoförakt. Jag antar att det här ska vara en sorts allegori över hur ruttet det är i Ryssland och hur polisen och den organiserade brottsligheten kohandlar om vanliga människors liv, men ska man skriva något sådant måste man lämna hobbitgrottan och skaffa sig nog med livserfarenhet att porträttera ondska och lidande på ett trovärdigare sätt.

Jag ville faktiskt gilla den här boken, men det gick inte. Jag hade velat skriva en snällare recension, men det gick inte heller. The Night Watch har ett par bra passager, då det är spännande och engagerande. Hela första novellen var okej och ett par av mellanstycken är kraftfulla. Men helheten gör mig ändå våldsamt besviken.

I februari 2010 ger DC Comics ut en ny miniserie av Grant Morrison som heter Joe the Barbarian. Serien handlar om en ung pojke som under sina diabeteshallucinationer börjar kommunicera med sina leksaker. Det verkar vara en flykthistoria i samma anda som Pans Labyrint av Guillermo DelToro och Lisey's Story av Stephen King. Jag har funderat på varför den här typen av barndomsflykt är så populära bland fantastikberättare och jag undrar om det är så att de känner en sorts tacksamhetsskuld gentemot den fantasivärld de kunnat fly in i som barn. Det är lätt för oss läsidioter att identifiera oss med viljan att försvinna bort från det som gör ont och få leva i något som både är mer hanterbart och som ställer högre krav på vår empati och fantasi än vad verkligheten förmår göra. Vad är berättelser egentligen, om inte ett sätt att i bästa fall hantera vår omvärld och i sämsta fall fly från den? En sorts drog att dämpa hungern efter väsentlig kommunikation. Vänskap, kärlek och mening.

Det var ett tag sedan Grant skrev något annat än sporadiska legoknektsarbeten för DC. De senaste åren har han jobbat mestadels som idéspruta för en seriebransch som är på väg att kollapsa under sin egen tyngd. Morrisons senaste verk har varit så djupt försjunkna i femtio års seriekontinuitet att de varit ganska svåra att sätta sig in i, utom för de mest inbitna serienördar som köper precis allt och vet allt som finns att veta om DC:s många världar och myriader av obskyra figurer. Jag har inte fattat smack av hans Batman, Crisis, Seven Soldiers och allt vad det nu är han pillat med.

I grund och botten ser jag Morrison som en idéman i samma tradition som Michael Moorcock och Clive Barker, som med lätthet tar nya, omskakande tag på gamla berättelser och formligen kräker in spännande och fantasieggande detaljer. Så mycket att det nästan överskuggar helheten. Men till skillnad från många andra skickliga nytänkare kan han också skriva. Morrisons minimala och effektiva prosa är som hämtad från William Burroughs cut-up teknik, och hans karaktärsporträtt är mycket varmare, mer sprudlande och flerdimensionella än vad många fantastikförfattare brukar åstadkomma. Inte nog med det, Morrison står med båda fötterna i subkulturen och har något väsentligt att säga. Det är när han lämnar de konservativa superhjälteförlagens stenhårt kontrollerade titlar och går tillbaka till sina rötter som subversiv fritänkare som Morrison briljerar. Med verk som The Filth, The Invisibles, Zenith, We3 och Doom Patrol ställde Morrison allt på ända och skakade en ilsken, anarkistisk näve åt etablissemanget. En typisk britt med andra ord.

Jag förväntar mig inte att Joe the Barbarian kommer att nå upp till Morrisons höjdpunkter, men jag hoppas att han mot all förmodan snart släpper det lukruativa jobbet som idéhora åt DC och bara gör det han gör bäst.

- Småfolk av Valentin Schönbeck, en av många bra skräckserier ur Silhuetter

Jag fnyser åt svensk mittfårekultur. Den är banal, feg och gör mig som bäst uppgiven och i värsta fall arg. Antingen är den gräsligt kommersiell och strävar efter likna pålitliga amerikanska pengamaskiner, eller så slår den över åt andra hållet och försöker vara krystat konstnärlig. Vilken riktning den än väljer så blir det ändå samma ängsliga och pretentiösa pannkaka. Vi svenskar är så nervösa av oss. Konstant oroliga för vad grannen ska tänka.

Är det fint nog? Är det folkligt nog? Är det politiskt korrekt? Är det moraliskt och intellektuellt oantastligt, eller kommer skaparen vara tvungen att sitta och skämmas när Aftonbladet och DN tävlar om att göra sig lustiga över hennes ämnesval?

Jag vet inte hur många gånger jag har hört någon skratta åt hur omöjligt det vore att göra actionfilmer i Sverige. Eller sci-fi. Eller skräck. Den allmänna uppfattningen verkar vara att det bara blir fånigt. Att det är fel att våga vara lite fantasifull och bara köra på. Det verkar som om Sverige anses vara för tryggt och hemvävt för att något spännande ska hända här. Vad svenskar inte verkar förstå är att det är VI som skapar kulturen. Den tillhör oss. Det är vi som bestämmer om vi ska tro på svensk skräck.

Vi måste lära oss att skjuta våra grannar, att strunta i rövsnacket och köra hårt. Skita i om det inte är fint nog, skita i om vi inte är bra nog. Bara göra. Vi behöver inte ha gått på någon jävla författarfabrik eller på konstfack för att göra kultur. Svenskt kulturliv har nog med fisförnäma, likriktade broilers från övre medelklassen i svarta pullovers och behöver inte fler. Klart som fan det går att göra svensk fantastik i Sverige, men bara om vi tror på det vi gör och skiter i att ett gäng bittra elitpuckon sitter och gnäller på kulturredaktionerna. Inget är så övertygande som kultur som kör hårt. Som river ut hjärtat och dänger det hårt i bordet och säger: Det här ska ni tro på.

MYLING media kör hårt. De har precis släppt en antologi med skräckserier som heter Silhuetter. Det är en unik antologi, för det finns knappt några andra svenska serieskapare som vågar göra det som Lars Krantz, Olof Falk, Joel Thorn, Valentin Schönbeck, Martina Bergsjö, Simon Lundberg, Johannes Streith, Lina Blixt och Joakim Hanner gör. Det är unikt med svenska serier som inte är självgoda strippar om hur coolt det är att sitta och hänga på ett fik, som inte är non-figurativa experiment av uttråkade sär från konstfack eller dumförklarande pedagogik till hjärntvättade barn. Silhuetter innehåller en uppsjö av bra svenska serier, direkt från det mörka, bultande hjärtat. Det är en antologi som gör mig glad, för att den bekräftar att Sverige är på väg ut ur vandöden.

Även om svensk fantastik ibland stapplar och snubblar, så håller Sverige på att hitta sin röst. Vi har en enorm resurs i svenskt kulturliv, med skickliga skapare som håller hög internationell standard. För att de ska få agera måste vi sluta jävlas med människor som försöker bryta sig loss från mittfåran. Vi måste sluta skapa efter vad ett gäng marginaliserade reservmänniskor på kulturredaktionerna vill ha. Vi måste sluta säga att det bara är amerikansk skit som duger.

Vi svenskar kan.

Som ni märker så ligger jag långt efter i bloggandet, men hav tålamod, kära läsare, jag har inte glömt bort er. Tiden äts upp nästan helt av hälsoproblem och arbetet med den nu pinsamt försenade Köttets undergång. För att hålla mig på fötter och kämpa vidare dundrar mina högtalare ut gamla dödsklassiker och nya upptäckter.

När jag trodde att jag redan hört allt bra från musikåret 2009 blev jag överfallen av Slayer, som är tillbaka med den bästa skivan de gjort sedan Seasons in the Abyss. World Painted Blood innehåller ett gäng riktigt bra spår och helheten är mycket starkare än något de gjort sedan Dave Lombardo tog en paus. Den nya skivan är sprudlande och fantasifull. Gitarriffen är blyhårda, trummorna lekfulla och de gnällande, otäcka gitarrljuden från South of Heaven återkommer lite här och var. Det enda jag saknar är Arayas falsettskrik.

Metal gör sig inte på Youtube och metal ska inte heller avnjutas på kassa, platta mp3:or, men man tar vad som bjuds. För skit samma, Slayer är tillbaka och titelspåret till nya plattan härskar.

Döm själva.





Ett annat tufft släpp 2009, som jag helt glömde förra gången är industribandet Hex Rx senaste skiva, D. Den är precis lika hård och ösig som debutplattan Negative Gain från 2007. Jag ville egentligen länka till låten Heartbeat, men hittade bara ett uruselt live-klipp som inte gör någon glad, så istället blir den BDSM influerade Dominate från förra skivan.

Och Dominans är ju aldrig fel.





Den enda skivan jag hittills äger av Norrköpingsbandet Marduk är den fantastiska Panzer Division Marduk, som verkade golva nästan hela metalvärlden med sin förödande frontalattack då den släpptes 1999. Men så hoppade Mortus från Funeral Mist med i bandet för ett gäng år sedan, och bidrog inte bara med sin fantastiska stämma utan har med sin ockulta, skräckbetonade musikstil, sakta men säkert börjat prägla Marduks alster. Senaste skivan, Wormwood, låter som en röjigare och våldsammare version av Maranatha. Marduks gamla fans sörjer säkert, men jag jublar över den nya skivan. Det är helt klart Marduks bästa någonsin och kommer snart att vila i min CD-hylla.




Njut.

För helvete.

Innan allt tar slut.

Idag vaknade jag av en rejäl duns från hallen. Nya Eskapix, nummer 3 av volym 2, hade landat som ett ton antimateria på golvet där det borde ha legat en dörrmatta. Innan jag kom på att jag aldrig ägt någon fick jag nästan för mig att det nya numret helt enkelt ätit upp den. När jag rev upp kuvertet från högkvarteret i Kalmar, var det bara att konstatera att Eskapix chefsgalning, Henrik Holmström, återigen överträffat sig själv. Nya Eskapix ser förträfflig ut med sina hårda, glansiga pärmar och sin trådbundna rygg. Det är så snyggt att jag bara kan undra om Henrik sålt något av sina inre organ igen för att få råd. Det enda sättet för honom att återigen lyckas trumfa sig själv är om han med nästa nummer producerar ett helt laminerat exemplar som levereras i en signerad och personligt dedikerad Mahognylåda fylld med Henriks eget blod (som för övrigt smakar riktigt smaskigt).

Det är första gången någon av mina historier fått hårda pärmar och det känns riktigt roligt. Jag är stolt över att medverka i en tidskrift som har en sådan passion och kärlek till sina medarbetare, som tar undergroundskräck och skräplitteratur på fullaste allvar. Som har insett att det inte är ämnesvalet som gör litteratur bra eller dålig, utan talangen, entusiasmen och kraften hos de som skriver. Eskapix ger splatter och sleaze en ovanlig värdighet och det i sin tur verkar smitta av sig på de som bidrar. Förhoppningsvis blir fler svenska författare stolta över att skriva makaber underhållningslitteratur och känner sig kvalitetsmässigt manade till att leva upp till den vördnad som Eskapix visar sina bidragsgivare. 

Henrik lever för Eskapix. Det är så uppenbart att varje nummer är en kärleksgåva till den smutsiga fantastiken. Hur han orkar vet jag inte. Han jobbar nästan varje vaken sekund med Eskapix och ibland är det plågsamt att se hur han månad efter månad spikar fast sig själv på skräcklitteraturens altare. Kämpar vidare helt ensam och utan pengar. Rullar det där jävla klotet upp för backen, springer för livet när det studsar ned igen, blir överrullad, reser sig, borstar dammet av kläderna, spjälar de brutna lemmarna och så på det där satans klotet igen. Det är anmärkningsvärt. Vi har inte haft en sådan här passionerad tidskriftsutgivare i Sverige sedan Horst Schröder, som tvingade vuxenserier på det motvilliga och censurivriga svenska folket på åttiotalet.

Henrik är som många entusiaster, en förfärligt dålig affärsman och förmodligen förlorar han till och med pengar på prenumerationerna, eftersom han envisas med att ge bort högst påkostade nummer för tidigare satta underpris, oavsett hur ruinerande det är för hans privata ekonomi. Eskapix tjänar inga pengar på sin utgivning, har svårt att nå ut i butiker och när det börjar bli dags för ett nytt nummer hör man ända till Linköping hur Henrik gnisslar tänder för att få ekonomin att gå ihop. Ibland svär han i sin blogg över kommersialismen, Bonniers och de torrlagda distributionskanalerna. Skriver ursinniga haranger och lovar att nu fan är det slut, att gränsen är nådd, att han inte orkar mer. Lik förbannat kommer det ett nytt nummer. För sent som vanligt, men fullpackat av sådant som gör den fantasilösa vardagen betydligt roligare.

Stöd Eskapix och den svenska skräcken. Beställ nya numret från hemsidan.

UR INNEHÅLLET:

Cadial: Håll grytan kokande – serien om rockgruppens vidare bravader i helvetet fortsätter

• Martin Glännhag: Clark Ashton Smith - essä om författaren Smith

• Emma Lindgren: Allt är Eld – vampyrrysare av svensk debutant

• CJ Håkansson: Slaves to darkness – Rock´n`roll och splatter signerad den kultomsusade skräckförfattaren

• KG Johansson: Skymningstaden – svensk skräck med erotiska inslag

• Helloween - en skräckfabel om Pumpaflickan och Goblin och deras odyssé genom landet Helloween, en resa fylld av självmordsmaskiner, rullskridskoälvor, läderänglar och rockgudar.

Dessutom skräckpoesi av Stewe Sundin och Kjell Larsson plus mycket, mycket mer...

 

84 SIDOR

170 x 250 mm

ILLUSTRERAD I FÄRG + SVARTVITT

HÅRDBAND

 

175 SEK